Musikrecension: En cirkus kom till stan
Mötley Crües sista Finlandsspelning var ett stöddigt spektakel med pyroteknik och svävande musiker. Bandet gjorde vad de var tvungna till utan något större engagemang.
Arenan 18.11.
Det kaliforniska hairmetalbandet Mötley Crüe har hållit på i 34 år. Deras sista turné någonsin, All bad things must come to an end stannade till i Helsingfors, och spelningen blev även den sista i Europa.
Crüe har aldrig varit några fantastiska musiker och det är kanske därför de lyckades bättre än andra samtida glam- och hairmetalband. De satsade på att skapa den form som alla andra pudelrockstjärnor skulle stöpas i. Sex, drugs and rock n' roll drevs till sin spets.
När första låten, Girls, girls, girls drar igång överraskas jag av att Vince Neil faktiskt sjunger helt okej, även om tonarterna är svårare att vistas i när man är 54 år gammal. Pressen på sången sätter sina spår mot slutet av spelningen, där Kickstart My Heart blir mera av en "kii-ha-ma-haa". Neil rör sig stelt runt på scenen.
Mick Mars stil har alltid varit säregen. Där andra hårdrocksgitarrister använt kontrollerade oljud som en effekt har Mars varit övertänd på divebombs och övertoner. Mars har länge lidit av en sorts reumatism - för det mesta står han stilla, men fingrarna är det inget fel på . Mars gör det han alltid gjort och det låter som det borde. Hans gitarrsolo är en orgie av oljud och handledsarbete i fem minuter.
Mötleys komp består av bandets största karaktärer. Nikki Sixx är en av få basister i rockhistorien som tagit så mycket plats i ett band, främst för sitt låtskrivande och karisma. Tommy Lee är som en fjortonåring i sitt första band, med en oskyldig entusiasm slår han hårt och lite otajt på sina trummor.
- 1. Girls, girls, girls
- 2. Wildside
- 3. Primal Scream
- 4. Same ol' situation (S.O.S)
- 5. Don't go away mad (just go away)
- 6. Smokin' in the boys' room
- 7. Looks that kill
- 8. Mutherfucker of the year
- 9. Louder than hell
- 10. Shout at the devil
- 11. Saints of Los Angeles
- 12. Live wire
- 13. Dr. Feelgood
- 14. Kickstart my heart
- 15. Home sweet home
Mest entusiastisk är han givetvis när hans livsdröm blir sann. Efter en lång, mörk paus som fylls av Carl Orfffs O Fortuna börjar Lees trumset att åka längs en berg- och dalbana ut över publiken, medan han kompar till ett medley av elektroniska och samplade beats. Ibland säger han "yeah" i micken. Efter att ha varit upp och ner några gånger stannar Lee mitt i arenan där han förklarar hur fruktansvärt kul det är att spela flygande trummor. Han tar även tillfället i akt att uppmana till en tyst minut, inte bara för Parisoffren utan för hela världen. Det blir faktiskt tyst i den fullsatta arenan. Det är tyst ända tills någon ropar "soittakaa paranoid". Tommy Lee trummar sin väg tillbaka till scenen längs sin upphängda räls.
Scenproduktionen är bombastisk, med flygande trummor, en eldkastande bas och podier på hydrauliska armar . Därför blir det många, mörka pauser under kvällen så att tekniken säkert ska fungera. Samtidigt förlorar spelningen tempo och energi just därför.
Det elementära i en rockkonsert glöms bort för att ge plats åt allt det andra. Låtlistan innehåller nästan alla klassiker med undantag av de nyare låtarna Saints of Los Angeles och Motherfucker of the year. Någon av dem hade kunnat ge utrymme åt Too young to fall in love.
För att vara den sista Finlands- och Europaspelningen någonsin kändes det inte så. Bandet spelade mediokert och energin var ganska tam. Jag hade förväntat mig mer känsla, dels att jag själv skulle ha känt spår av vemod, dels att bandmedlemmarna skulle ha uttryckt mera. De pensionerar trots allt sitt livsverk. Runt omkring mig verkade publikens miner säga "får vi gå hem snart?" när spelningen nådde sitt klimax, istället för att stå och gråta och krama varandra.
Det var stöddigt av bandet att ta med sig skräcklegendaren Alice Cooper som förband. Cooper var i toppform och bjöd på en rutinspelning, på ett bra sätt: proffsigt, tajmat och packat av hits. Mötley Crües spelning var som en krogshow med hög budget på en sverigebåt. Jag tackar Crüe för deras 80-talsskivor, där 20-åringar sjöng om vad 20-åringar gör. När man fortsätter med det 34 år senare blir det vad det blir - inte riktigt engagerat.