Musikrecension: Moderskapet som röd tråd
Det var ett smart drag av Wegelius kammarstråkars konstnärliga ledare Annemarie Åström att bjuda in Lyran till en höstkonsert med idel kvinnliga tonsättare på programmet.
Dirigent: Jutta Seppinen. Rehnqvist, García-Viardot, Tulve, Leinonen. G18 17.11.
Rent praktiskt fungerade det även som smort i och med att Lyrandirigenten Jutta Seppinen är fem före färdig orkesterdirigent och hon höll även alla trådar säkert i sin hand.
Seppinen hade redan för ett år sedan planerat det övriga programmet, men i och med att hon nyligen blev mamma för andra gången fick hon idén att använda delar ur Minna Leinonens radiofoni Äiti-iäti (2012) som kitt mellan programnumren. Moderskapet kom alltså att utgöra den, i och för sig rätt löst spunna, röda tråden genom de musikaliska skeendena.
De sex valda radiofoniska bitarna bestod huvudsakligen av berättande mammaröster mot olika slags kollageaktiga ljudbakgrunder, som interagerade sömlöst med musikstyckena på ett sätt som skapade en timslång helhet med en påtaglig, tillika rofylld och känslomässigt uppfordrande atmosfär, samtidigt som de inbördes variationerna var tillräckliga för att ge liv åt dramaturgin.
Intrikata stråktexturer
Konserten inleddes och avslutades med expressiv stråkorkestermusik. Karin Rehnqvists Kast (1987) uppvisade en för sin upphovskvinna ovanligt intrikat, snudd på brysk textur, medan estniska Helena Tulves Hingamisveele / To the Breathingwater (2011) var raffinerad klangfärgsmodernism av rätt beprövat slag, men ändå med en stark personlig uttrycksvilja närvarande.
Däremellan bjöd Lyran på två fina exempel på hur Rehnqvist med enkla medel förmår mana fram starkt närvarande stämningar. I den innerliga tonsättningen av Björlings När natten skänker frid (2003) stod damerna uppradade längs med salens väggar, medan den mer extroverta Södergran-förtoningen Ljusfälten (1989) gjordes i klungor från dörröppningarna.
Som en välgörande kontrast till det övriga hade Seppinen påpassligt nog funnit Pauline García-Viardot (1821–1910), firad sångerska, pianist och pedagog, en av 1800-talets viktigaste kvinnliga tonsättare och nära förtrogen med Liszt, Chopin, George Sand, Turgenjev och de flesta övriga av tidens centrala profiler.
Hennes solosånger är smärre pärlor och vi hörde nu tre, Berceuse cosaque, Havannaise och den utsökta Hai luli i kongeniala stråkorkesterarrangemang av Perttu Haapanen. Wegelius-stråkarna spelade konserten igenom med laddad koncentration och utmärkt precision och Lyrorna sjöng med fräscha och säkra stämmor.