Det svårbemästrade körinstrumentet
Det har sagts förr men tål att upprepas: körinstrumentet är inte lättbemästrat. Även etablerade tonsättare hugger förvånansvärt ofta i sten och det av den enkla anledningen att man inte känner instrumentet.
Verkatehdas i Tavastehus 14.11.
Efter att i över tre decennier ha sysslat med a cappella-kör på olika plan har jag utvecklat en svårartad allergi mot icke-idiomatiskt skriven körmusik. Alltför ofta stöter man på fenomenet, men lyckligtvis lyste de mest akuta bristerna med sin frånvaro vid lördagens uruppförande av de sju prisbelönta bidragen i Sibelius-kompositionstävlingens körmoment i Tavastehus.
Tvärtom var samtliga stycken någorlunda väl koncipierade och det problematiska visade sig i stället vara avsaknaden av en personlig, dramaturgiskt och emotionellt bärande vision samt en, intressant nog, förvånansvärt likartad estetisk framtoning.
Det handlade om ett slags universell, småsnäll klangfärgsmodernism, som för det mesta lät ungefär likartad oavsett komponistens härkomst, samtidigt som inget kändes desto mer utmanande för det mer bevandrade örat.
Vision och konvention
Mycket handlar förstås om juryns (Kaija Saariaho, Jukka Tiensuu, Magnus Lindberg, m.fl.) smak. En befriande avvikelse från normen var lettiska Laura Jekabsones (f. 1985) folkloristiskt färgade Midsummer night, som fick ett hedersomnämnande. Av de övriga omnämnda verken klingade schweizaren Oliver Waespis (f. 1971) Nicht aus Erde neoexpressionistiskt på ett beprövat harmoniskt intrikat sätt, medan Hong Kong-bördige Chris Hungs Song of Jeong Gwa Jeong tog ut svängarna aningen mer fantasifullt.
Gemensamt för de delade silvermedaljerna, cypriotiska Christina Athinadorous (f. 1981) De l’âme och spanjoren Manuel MartínezBurgos (f. 1970) Phos, var bruket av den gängse uttrycksarsenalen med exempelvis mindre konventionella ljudalstringar sida vid sida med mer traditionell melodibildning.
Själv hade jag gett silvret åt tredje pristagaren, kinesiske Chan Yingzhongs (f. 1957) Himalaya, där kören fick sällskap av puka och piano och det fanns en övergripande vision som sträckte sig från komplicerade texturer till en katharsisartad diatonik. Däremot rådde inget tvivel om att mexikanen Rafael Miranda Huerercas (f. 1973) Azul de Lontananza var en värdig guldmedaljör. Den i fyra delar uppspjälkta kören fyllde rummet på ett spännande sätt och tonspråket täckte hela skalan från milt avantgarde till mer tonalt trösterika klanger.
Skojigt var att man hade anlitat även lokala förmågor, som svettats med besked men klarade sina uppdrag med ribban på plats. För Helsingfors kammarkör och EMO Ensemble var detta givetvis vardagsmat och det var ett sant nöje att följa Pasi Hyökkis precisa och målmedvetna arbete.