Världsmusikbandet i toppform
Årets Etnosoi! avslutades i torsdags med en slutsåld Piirpauke-konsert. Tyngdpunkten låg på det färskaste materialet men givetvis hördes också gamla godingar. Eftersom bandet aldrig har rättat sig efter trender lät musiken tidlös oberoende av när låtarna ursprungligen uppkommit.
Etnosoi! Sellosalen 12.11.
Eftersom bandet aldrig har rättat sig efter trender lät musiken tidlös oberoende av när låtarna ursprungligen uppkommit. I sitt mellansnack framhöll bandledaren Sakari Kukko hur de alltid blickar framåt i sin aktivitet. Hjulen hålls alltså i rullning genom en ständig jakt på låtar som arrangeras i nya versioner. På basen av Etnosoi!-spelningen är en 50-årsjubileumskonsert en högst sannolik nästa etapp. Bandets mångsidighet visade sig redan 1975 på debutalbumet Piirpauke. Då baxnade den inhemska poplärmusiksektorn med anledning av versionen på kanteleklassikern Konevitsan Kirkonkellot med Hasse Wallis sagolikt fulländade gitarrsolo.
Jubileumskonserten inleddes just med Konevitsan Kirkonkellot som gav starten ett euforiskt nostalgilyft. Gitarristen Nicolas Rehn jobbade flitigt med det krävande gitarrsolot och gjorde bra ifrån sig genom att långt följa ursprungssolots struktur. Men man kan fråga sig om Rehns ställvis kantiga spelstil är precis det som Piirpaukes musik mår bäst av?
I övrigt innehöll konsertenfina fusioner av bland annat senegalesiskt kombinerat med Tjajkovskijs musik (Mafe Suite II, IV) som bandet har spelat in på senaste albumet Ilo (2012). Konsertstarten var visserligen så starkt atmosfäriskt laddad att de närmast följande mer exotiska låtarna lät en aning stela, men småningom spelade bandet igen in sig i en optimal stämning.
För det solistiskt intressantaste svarade trumpetaren Louhivuori. Han framhävde med fyllig klang den multietniska repertoarens finesser. Louhivuori är helt klart den främsta halvordinariemedlemmen i Piirpauke-historians. Gästande sångsolister har däremot sällan imponerat i bandet, men filippinska Sheila Surban, som på sitt eget modersmål (tagalog) sjöng texten som hon skrivit till Finlandia, övertygade. Hennes spröda sång gav det monumentala verket en ny lätt skepnad. Underfundigt!
Att sammanställa en bärande jubileumskonsert är utmanande: fansen måste belönas med det som de alltid gillat, men då uteblir eventuella överraskningar. De lyste nu också med sin frånvaro, men versionen av Vesa-Matti Loiris hit Itkevä Huilu knorrade mysigt till konsertens avslutning. Dessutom fick den draghjälp av trumpetaren och Piirpauke-producenten Mika Mylläri och lyfte högt med dubbeltrumpetkraft.