Vad vill Vivi?

Huvudpersonen Vivi är tv-profil och bloggare, familjens försörjare och olycklig narcissist besatt av att vara sedd och beundrad. På samma sätt som den purunga Tove med skådespelardrömmen i Jungerstens debut Wannabe, med den skillnaden att Vivis vuxna narcissism är cementerad som en funktion av hennes yrke.

Det vi får veta om hennes liv i studion är det som handlar om henne, hull och hår (inte om journalistiska val, inte om studiogäster med något att berätta om världen). Och i bloggen, under täcknamnet livsstil, får det olyckliga uppvisningsbarnet Vivi äntligen själv bestämma, sin egen manager och scenograf. Lyckligtvis har hon också fin rekvisita; två underbara barn, väl omskötta av den lojt hemmapappakompetenta maken Frank, som verkar ha nästan oändligt med tålamod också med Vivis fusk och fasoner.

Trängsel av stora ärenden

Vivi kommer hem från en arbetsresa, till det nattliga hemmets snusande ro, och gör den obligatoriska ronden in till de sovande barnen som hon köpt presenter åt:

”Hon skulle inte hinna träffa dem före morgonspinningen i morgon. Hon var glad över att hennes barn inte var tvungna att väckas tidigt för att motvilligt låta sig släpas i väg. De fick börja sin dag i lugn och ro. Hon kunde kanske be Frank filma dem när de upptäckte sina nya väskor. Ja, det skulle hon göra.”

Sara Jungersten skriver bra, med säkert öga för ytans sedekomedi och -tragedi. Hon kan vara vass, träffsäker, njutbar, stridbar. Min tveksamhet inför den här romanen har att göra med det jag ser som dess vacklande perspektiv. Är det Vivi som analyserar sig själv, eller är det berättaren, i de avsnitt där Jungersten frångår gestaltandet och börjar förklara?

Det här kan bero på en viss trängsel. Jungersten har så stora ärenden – kampen om föräldraskapet, kampen om friheten, kampen om kroppen, kampen om synligheten, kampen om autenticiteten. ”Vivi törstade som en tok efter det enkla och sanna” – är det här nu allvar eller blodig ironi, och i så fall vems? Vivis i indirekt anföring, eller berättarens? Å andra sidan ger den här ilskna ojämnheten mig så mycket mera än det glansiga beigeallvaret i den tematiskt snarlika fjolårsromanen Vackra människor av Peppe Öhman – en bok jag tyckte riktigt illa om ­utan att bli klok på den.

Så om vi nu väljer allvaret, var landar då det här dramat om högmod och fall? För visst är tv- och bloggvärldens Vivibild ett slags högfärd, och hennes försök att hitta hem till nånting måste ske genom att hon på något sätt faller.

Kroppen har rätt?

Då verkar det – och jo, jag sympatiserar nog starkt – som om Vivis enkla och sanna fanns i kroppen. Graviditeten och förlossningen som tvingande tillstånd:

”Med ett embryo i livmodern hade kroppen funnit frid. Den hade hittat en uppgift, en mening, ett berättigande. Som gravid kände sig Vivi aldrig som en måltavla. Och förlossningen. Det var som att för förs­ta gången vara hemma, bakom sin egen linje. Inte på fiendemark, inte i elden.”

Men inte heller den hyllade reproduktionssanningen bär hela vägen fram. Livet ska levas efter det också, i decennier av kladd, kläng, nästan osynliga rutiner – och framför allt konstlöst modusbyte mellan offentligt och privat. Problemet är bara att Vivi inte riktigt tycks ha något privat utom sitt oartikulerade ressentiment, sin aggression och sin skräck för att den älskade men ohanterliga familjen ska dö. Så hon slirar ut ur närlivet och in i offentlighetens iscensättningsbestyr igen, boostad genom träning tills hon kräks. Och barnen börjar naturligt allt mera ty sig till pappa.

Vad ska man nu sen romantekniskt ta sig till med en sådan hopplös hjältinna? Trots titeln så dör ingen i den här romanen, så mycket kan jag berätta. Det blir lite psykbryt och de sedvanliga reparativa åtgärderna. En är att ge bort smarttelefonen och återgå till en gammal Nokia utan internetuppkoppling. En annan att så småningom konstfärdigt börja färga sig fram mot sin verkliga hårfärg.