Musikrecension: Enkelhetens lovsång drar fullt hus
Sibelius-Akademins kammarkörs idé att kalla sin konsert en jubileumskonsert för Arvo Pärt var både taktisk och smart, inte minst med tanke på vilken undanskymd position Pärtjubileet haft i Finland i år.
Tempelplatsens kyrka 5.11. Dirigent Jani Sivén. Helianna Herkkola, sopran, Katariina Kopsa, Anna-Maija Virtanen, Ville Urponen, orgel.
Förvisso har till exempel Fratres framförts här och där, Berliner Messe gjordes nyligen i Jyväskylä och en Pärtkonsert med Olari Elts står på RSO:s program om ett par veckor 20.11, men i övrigt har Arvo Pärts 80-årsjubileum gått ganska obemärkt förbi när Finland koncentrerat sig på att uppmärksamma andra musikaliska hjältar.
Om Pärt tidigare ganska lätt kunde avfärdades som banal, förefaller det i dag klart att hans avskalade och omedelbara uttryck talar direkt till publiken och sjunker in hos massorna. Tempelplatsens kyrka var fullsatt i torsdags, och det om något torde vara ett tecken på Pärts popularitet.
Är musiken enkel? Ja, och det är hela poängen. Huvudnumret Berliner Messe från 1990 är en anmärkningsvärt kort helhet där mässdelarna är många men inte värst långa. Stämningen är aldrig gravallvarlig, snarare ljus och hoppfull som i en så stor del av Pärts musik, och till exempel ställs en skir körsats mot ett dovt brus i lägsta orgelregistret i avslutande Agnus Dei-satsen.
Berliner Messe föregicks av de likaså enkla styckena My Heart is in the Highlands för sopran och orgel och Magnificat för blandad kör, och speciellt i Magnificat fångade kammarkören den andäktiga, stilla och meditativa stämningen så typisk för Pärt.
Störst intryck gjorde kanske de båda soloorgelstyckena i början av konserten. I Annum per annum utnyttjar tonsättaren en teknik där organisten knäpper av strömmen mitt i ett stort ackord, med en krackelerande, svajande och självdöende effekt som följd. Orgelstycket Trivium bygger på starka kontraster mellan de tre snitten, något som Ville Urponen snyggt tar fram.