Musikrecension: Sibelius med fart och flykt
Helsingfors stadsorkesters om ett knappt år tillträdande chefdirigent Susanna Mälkki har redan börjat köra in basrepertoaren och dit hör, om någon inte märkt det, i högsta grad Sibelius.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Susanna Mälkki. Solist: Pekka Kuusisto, violin. Sibelius. Musikhuset 4.11.
När det nu dessutom gått 20 år sedan blott 19-årige Pekka Kuusisto som första, och hittills enda, finländare vann Sibeliustävlingen var solokonsertvalet för denna veckas konserter rätt självklart.
Skivinspelningen Kuusisto gjorde med Leif Segerstam och HSO efter vinsten blev en bästsäljare och även om tolkningen var alldeles utmärkt har jag på känn att Kuusisto med mera skinn på näsan gärna skulle ha gjort både ett och annat bra annorlunda.
Han har sedan dess spelat konserten otaliga gånger och visst var det en betydligt modigare musiker som nu stod framför samma orkester i Musikhuset. Han tog ut de tolkningsmässiga svängarna på ett helt annat sätt än som välfriserat superlöfte.
Framför allt var tempona spektakulärt upptrissade. Vi vet inte vilka tempon Richard Strauss gav i Berlin 1905, men om första och andra satsen kändes fräscha och fungerande är jag mer tveksam beträffande finalen. Det svänger helt enkelt mera med en lugnare puls och nu fladdrade huvudtemats punkteringar förbi väl bekymmerslöst för sitt eget bästa.
Tuta och kör
Med det sagt är det bara att beundra den förbluffande tekniska säkerhet och den okynniga glimt i ögonvrån med vilken Kuusisto redde ut även de mest halsbrytande partierna. Det rådde åtminstone inget tvivel om att han inte hunnit tröttna på stycket.
Susanna Mälkki och hennes musiker ackompanjerade överlag alert och passionerat, även om den fullstora stråkbesättningen och de bredvid varandra sittande violinstämmorna givetvis inte hade något med Sibelius ursprungliga klangkoncept att skaffa.
Resultatet var en något baktung och smågrumlig grundklang, som delvis även präglade Sibbans första orkestrala tour de force, Lemminkäinen. I övrigt var det, med undantag för några onödigt stillastående passager mot slutet av Lemminkäinen i Tuonela, tuta och kör för hela slanten.
De erotiska eskapaderna i Lemminkäinen och jungfrurna på ön fick den behövliga intensiteten i uttrycket, Tuonelas svan skimrade just så sällsamt som den förväntas göra och när vår hjälte slutligen bestämde sig för att dra hemåt gjorde han det med en fart och flykt som så när fick en att kippa efter andan.