Dansrecension: Med fugan som metafor
Isabelle Schad undersöker fugans väsen i sin kroppsliga föreställning på Stoa.
Koncept och koreografi: Isabelle Schad. Konstnärliga samarbetspartners: Sasa Bozic, Frances D’Ath, Alain Franco och Laurent Goldring. Ljus: Mehdi Toutain-Lopez. Festivalen Liikkeellä marraskuussa, Stoa 4.11.
Det har inte gått en vecka sedan urpremiären i Berlin när Isabelle Schad deltar i vår årliga festival med sin soloföreställning Fugen. Inom ramen för ett noggrant uttänkt koncept rör sig Schad med säker hand i gränsmarkerna mellan performance, föreläsningsdemonstration och dans. Hennes egen utveckling som dansare, från den klassiska och samtida dansen, via nya perspektiv av integrationen av det mentala och kroppsliga inom ramen för body-mind centering, mot ytterligare fördjupning i asiatiska former som aikido och shiatsu, går som en röd tråd genom framställningen. Den resonansen och de samlade förkroppsligade insikterna, ger både djup och medvärde och speglas dessutom i ett mycket precist och detaljerat kroppsuttryck.
På scenen finns ett podium med en utskriven föreläsning, en skärm som kunde användas för projektion, några högtalare och en stavlik käpp. Isabelle Schad kommer in, mäter publiken med blicken och inleder med en cirkulerande dans som går mot allt yvigare former. När hon slutar säger hon att det var ett utdrag ur en tidigare föreställning, Ohne Worte från 2009.
Med barndomens emotionella erfarenheter av dans och de nya insikterna av dans som disciplin inom balett som avstamp, kommer Schad in på sitt egentliga tema – fugor som en metafor för den dansande kroppen och för sin dans, det vill säga det som verktiteln indikerar. Här stöder hon sig bland annat på ett uppspelat samtal med en musikvetare som reder ut fugans materialitet och väsen för att sedan utveckla temat vidare i sin fysiska framställning med och utan käpp eller eget tal, alltid med en imponerande kontroll av energi och helhet.
Tankearbetet i hennes föreställning framstår lika kristallklart, motiverat och insiktsfullt som det fysiska uttrycket. Det gör att man med obrutet och tilltagande intresse följer resonemanget kring då och nu, kring materialitet och tidsbundenhet på det konceptuella likaväl som på det kroppsliga planet.