Skivrecension: Suverän slashasrock
Pretty Pimpin sticker ut som en klar höjdare på Kurt Viles skiva.
(Matador)
Utan att egentligen ha hört mycket annat än några sporadiska plock i radion – som jag har gillat – har jag alltid haft en ganska klar uppfattning om Kurt Vile, som den där lite kufiska, långhåriga slashasen, som gör spröda, vackra låtar med country-rockvibbar. Och som sådan alltså är lätt att tycka om.
Men inför hans sjätte album drabbades jag i slutet av sommaren så pass svårt av förhandssläppet Pretty Pimpin, att jag den här gången bara måste ha hela albumet också. Och desto roligare då att det faktiskt är otroligt bra hela vägen.
Pretty Pimpin inleder hela skivan och sticker ut som en klar höjdare, medan resten av låtarna håller jämnhög standard. Musiken rullar fram mödolöst och de hypnotiska gitarrslingorna som Vile plockar fram på sitt karaktäristiska vis, bidrar till den sköna helhetskänslan.
Det mesta är rätt lågmäld gitarrbaserad rock och som sådan väldigt traditionell i 1970-tals stil. Både elektrisk och akustisk gitarr hörs, emellanåt ger en banjo lite mera folkig countryprägel, och piano spelar han också.
I sångstilen hörs ekon av både Bob Dylans mumlande och Tom Pettys sätt att nasalt dra ut på vokaler. Och med risk för att ta till väl säkra kort och låta förutsägbar, vill jag ännu nämna Neil Young som en tredje referens. Men just så högt blir vitsordet.