Ett liv, så mycket ältande
Snyggt samspel mellan rum, musik och skådespelare. Men Klockriketeaterns Nästa andetag tyngs av klichéer och en skorrande dialog.
Text: Duncan Macmillan. Övers.: Joachim Siegård. Bearbetning: Hanna Åkerfelt.
Regi: Dan Henriksson. Scenografi, kostym: Ville Andersson. Ljus: Pietu Pietiäinen.
På scenen: Stina Engström, Matti Raita, Uli Kontu-Korhonen (musiker).
Klockriketeaterns premiär på Dianascenen 29.10.
Ska vi? Vågar vi? Vill vi?
Mannen och Kvinnan, Matti Raita och Stina Engström, ska skaffa barn. Kanske. Det är ju inget lätt beslut att ta med tanke på alla frågor och för- och nackdelar som kan vägas mot varandra.
Ska de två trettioplussarna ge upp sina bekväma liv och kasta sig in i något okänt? Slut på bruncher, sexliv, hans musikkarriärdrömmar. Slut på egen tid.
Duncan Macmillans pjäs tar tag i ett angeläget tema som blottar västerlänningars ibland överspända relation till livet. Behovet av att planera, analysera och gardera sig är något som många säkert känner igen sig i.
Men dessvärre realiseras temat genom en malande dialog och en intrig full av klichéer och förutsägbara vändningar.
Dubbelaktuell
Lungs, eller Nästa andetag som pjäsen heter i Joachim Siegårds svenska översättning, är dubbelaktuell i höst. Vid sidan av Klockriketeatern har Nationalteatern satt upp det brittiska relationsdramat.
I jämförelsen drar Klockrike det längre strået. En orsak är att man trotsat manusförfattarens anvisningar om att varken scenografi eller ljus- och ljuddesign får användas i uppsättningen. Det är just samspelet mellan det enkla, eleganta rummet, Uli Kontu-Korhonens stämningsfulla musik och skådespelarna som ger föreställningen ett lyft. Regissören Dan Henriksson får in välkommen dynamik genom att använda de här elementen på ett snyggt, rytmiskt sätt.
Det blir också rätt kul när skådespelarna går i dialog med musikern. "Kan du snälla vara tyst!" fräser Raita i stundens hetta till Uli Kontu-Korhonen som skickligt bearbetar det skönt ljudande medeltida instrumentet dulcimer.
Stereotyp kvinnoroll
Kvinnan, Stina Engströms roll, är inte lätt att hantera även om Engström gör vad hon kan. Figuren är snarast en irriterande och tröttsam iscensättning av den stereotypa "ombytliga, irrationella kvinnan".
Då och då glimmar det till mellan Raita och Engström, men den anglosaxiska dialogen skorrar ohjälpligt på scenen. Att Matti Raitas roll ibland talar västnyländska räddar inget, tvärtom har det en bisarr effekt.
Inbäddad i pjäsen finns också frågan om det är moraliskt rätt att bidra med ännu en individ till vår utarmade, överbefolkade planet. Också det ett relevant tema, men i sammanhanget krystat. Scenografen Ville Andersson har ändå hakat på och försett scenen med metervis av plast – en lite väl övertydlig symbol för vårt ekologiska fotavtryck.
Däremot gillar jag Anderssons trädteckning som blir ett slags altartavla i mitten av scenen. Den är inte bara vacker och fascinerande föränderlig i Pietu Pietiäinens ljusdesign. Den säger något om livets gång, att allt inte kan styras av människan.