Skivrecension: Rakt och svettigt rullande
Michael Monroes nyaste är rak och svettigt rullande gaturock med smaskiga riff, fungerande melodier och tätt bandsamspel.
(Spinefarm/Universal)
Efter att ursprungliga Hanoi Rocks upplösts 1985 inleddes en turbulent period i Michael Monroes artistliv, med många år av splittrad och ojämn utgivning. Ibland kunde han glimta till, men däremellan kändes musiken ganska substanslös, och det var först under Hanoi Rocks’ andra period (2001–2009) som han igen fick tag i den röda tråden. De skivor han därefter gett ut (med bandet som bär hans namn) har varit goda bevis på att rock’n’roll-attityden inte försvunnit någonstans, och på aktuella Blackout States tar han vid ungefär där Horns And Halos 2013 slutade.
Det handlar om en rak och svettigt rullande gaturock med smaskiga riff, fungerande melodier och tätt bandsamspel där Sam Yaffa driver på med basen. Och Chips Kiesbye har helt klart varit rätt man för producentuppgiften, han har mixtrat in också en dos garagekänsla i ljudbilden, och det råder ingen tvekan om att avsaknaden av perfektion här vänts till en styrka.
Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt varje gång. Monroe griper tag i den tradition som är hans och förvaltar den väl, med lika delar respekt och entusiasm.