In på bara kroppen
Carl Knif är definitivt en koreograf-dansare, en scenpersonlighet som man vill se som helhet.
Koreografi: Carl Knif. Dans: Jonna Aaltonen, Satu Halttunen, Carl Knif. Visualisering, ljus: Jukka Huitila. Ljud: Aake Otsala, Janne Hast. Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila.
Carl Knif Companys gästspel på Alexandersteatern 27.10.
Carl Knif är inne i ett intressant skede. Efter att ha gjort sig känd som en oerhört skicklig dansare i flera av våra främsta dansgrupper och dansat verk av bland andra Tero Saarinen och Jyrki Karttunen, har han skapat sig en allt starkare profil som koreograf och självständig konstnär. De senaste verken är starkt självbiografiska med starka textinslag.
Knif är definitivt en koreograf-dansare, en scenpersonlighet som man vill se som helhet. Han gör egentligen ett märkligt intryck på scen med en kombination av öppenhet, styrka och sårbarhet. Hans dans kan man inte annat än beundra, liksom kollegerna Jonna Aaltonens och Satu Halttunens av vilka speciellt Halttunen imponerar med sin expressivitet.
Knifs stil bygger på bergfast skicklighet, men han briljerar inte med sin virtuositet i onödan. Snarare är det en oerhörd tydlighet och medvetenhet i varje rörelse som gör starkt intryck. Under ett par härliga stunder får man också se en skymt av den humor man ibland fått njuta av (till exempel i Karttunens fantastiskt roliga Human Imitations).
Att kombinera det senaste verket Friends of Dymphna med soloverket Red var kanske ett självklart val, men det blev ändå en intressant genomskärning av vad Knif vill säga som konstnär just nu. Red har recenserats redan tidigare på dessa sidor, så jag nöjer mig i det här skedet med att konstatera att det är ett moget och självutlämnande verk med en välfungerande dramaturgi, som känns kompakt trots att verket är 40 minuter långt.
I Red visar Carl Knif prov på sin stil att använda text och han fortsätter på samma sätt i Friends of Dymphna. Mycket text, stundom lite väl mycket, med upprepningar och textmässiga cirkelrörelser, meningar som förses med dansmässigt innehåll. Allt går på engelska, vilket naturligtvis lönar sig eftersom han redan har en lovande utlandskarriär på gång, men ändå känns det lite styltat.
Om depression
Friends of Dymphna är en koreografi för tre dansare som liksom Red kretsar kring konkreta händelser i Carl Knifs liv, denna gång depression. Ett tungt och massivt ämne, som verket inte riktigt lyckas tackla fullt ut.
Det blir lite väl många lösa trådar, en blandning av egna, konkreta upplevelser och känslor samt Bibelcitat. Ett soloverk är lättare att hålla ihop eftersom allt har ett tydligt fokus. Nu blir fokus aningen splittrat på de olika dansarna.
Bibelcitaten är som material rätt läckra och kunde kanske utvecklas lite kraftigare, liksom även kopplingen till verkets namn. Blotta tanken på ett katolskt helgon som beskyddar de deprimerade och psykiskt sjuka inger frid, men vilken helgonets roll är i just detta verk blir lite oklart.
Som helhet alltså lite oslipat i kanterna, men dansmässigt talar vi om ett framförande på hög toppnivå. Återstår att se vart vägen bär härnäst.