Ambitiöst men inte analytiskt
Man kan säga mycket om Jörn Donner. Kulturjournalisten, sedermera chefredaktören Bo Strömstedt beskrev 1958 Donner i tidningen Expressen som "Finlands argaste unga man". Då var Donner 25 år och hade gett ut sin sjunde (!) bok, "Rapport från Berlin", en av de bästa böcker om Berlin som någonsin skrivits, en klassiker.
Sverige
Arg? Vadå? tänkte denne skribent när han på våren 1968 och sex böcker senare för första gången mycket flyktigt stötte på Donner. Vi sågs i förrummet till en rättegångssal i Helsingfors rådstuvurätt vid Senatstorget.
Problemet verkade inte vara att Jörn Donner var arg, utan tvärtom. Folk var arga på honom. En av dem var den stiliga och, i varje fall i Finland, berömda skådespelerskan Kristiina Halkola. Hon hade stämt Donner för att han i filmen "Svart på vitt" (där Donner själv spelade den andra huvudrollen) utan hennes vetskap hade klippt in en nakenscen med en anonym "stand in" på ett sätt som kunde få biopubliken att tro att den nakna kvinnan var Halkola. Rasande gick hon till domstol. Jörn Donner verkade närmast blyg där han satt och väntade på att rättegången skulle börja. Arg? Icke. Provokativ? Säkert. Arrogant? Det händer. Elak? Nja, respektlös. Han satt vid ett litet bord i solljuset från ett fönster och läste i en bok. Det var bara domaren, bisittarna, Donner, hans advokat, jag och en vaktmästare som var närvarande. Processen fortsatte i sex-sju år innan Donner och hans produktionsbolag till slut förlorade och tvingades klippa bort nakenscenen och betala ett måttligt skadestånd till Halkola.
Efter 1968 har Jörn Donner gett ut ytterligare 51 böcker, regisserat, producerat och spelat i otaliga filmer, ställt upp i val för tre olika partier, varit vd för Filminstitutet i Stockholm, skrivit 100-tals kolumner och kulturartiklar i svensk och finländsk press, suttit som ledamot i Finlands riksdag och i Europaparlamentet med mera. Finns det någon enda nu levande finländare som har varit lika aktiv och produktiv i den kulturella och politiska världen och fått lika mycket gjort som Jörn Donner? Huvudsakligen på svenska, men också på det andra inhemska språket. Visst, mycket anses inte ha blivit bra, men ändå. Jag blir matt bara av att titta på hans cv. Man må tycka vad man vill om honom, men man måste beundra hans flit och arbetskapacitet. Och nu, vid fyllda 82, kommer han ut med en ny Sverigebok "Sverige – Resor i ett främmande land" (Albert Bonniers förlag).
Jörn Donner gav 1973 ut en första bok om Sverige, enkelt kallad "Sverigeboken". Den är välskriven och genomarbetad, och en presumtiv läsare kan kanske misstänka att han nu, fyrtiotvå år senare, upprepar vad han har skrivit om Sverige i tidigare böcker. Han kan i och för sig inte låta bli att än en gång låta förstå att det till stora delar var hans förtjänst att det stora Oscarsbelönade film- och tv-projektet "Fanny och Alexander" (1982), med den inte helt okomplicerade Ingmar Bergman, till slut kom i mål. Det är sannolikt det viktigaste enskilda uppdrag han har utfört i Sverige. Men det vet vi redan.
Nytt för mig är dock en annan marginell, men festlig, episod under Donners tid på Svenska Filminstitutet (1978–1982): Personal samlas hotfullt utanför hans vd-dörr och kräver att lunchrestaurangen slutar servera industriskalad potatis, "vilket ansågs oetiskt, oätbart och på alla sätt fel". Protesterna ledde ingenstans och Donner undrar, med rätta, om potatisen till Janssons frestelse och potatismos också skulle kokas med skalen på.
Ändå uppstår frågan, för vem skriver Jörn Donner sin nya Sverigebok? För sig själv? För en svensk eller finländsk läsekrets? I mer än tjugo år tillbringade han en stor del av sin tid i Sverige, och var där sammanboende och gift två gånger. Det är rimligt att han nu försöker teckna en bild av vad som hänt med Sverige sedan den förra boken. Hur ser det ut drygt fyrtio år senare? Med start nyårsafton 2013 i Haparanda har Jörn Donner i långa svep under drygt ett år rest runt i landet. Från Kiruna i norr till Malmö i söder. En avstickare till Torneå, med buss till Umeå, sedan Stockholm, Tensta, Skara, Trollhättan och Falkenberg på västkusten. Oväder i söder, Donner kämpar sig tappert vidare i hyrbil. I Skara träffar han förre musikmogulen och populistpolitikern Bert Karlsson som han känner sedan tidigare och som numera tjänar miljoner på flyktingförläggningar. Det är före den stora flyktingkrisen och Donner säger att Karlsson är "missförstådd av många". Jag är inte så säker på det. Gå gärna in på nätet och lyssna och titta på Karlsson när han häromveckan fick ett utbrott mot journalister som försökte fråga ut honom om hans flyktingaffärer (http://www.svd.se/se-bert-karlssons-utbrott-efter-svds-fraga).
Donner är ambitiös, men jag är lite besviken. Han betraktar och berättar, men det är inte sällan ytligt och oengagerat. Jag saknar det bitiga, analyserande. Någon enstaka gång kommer han in på "svensk lealöshet och brist på ansvar". I övrigt lutar han sig i hög grad mot andra svenska skribenter. Susanna Alakoski och Vilhelm Moberg och många till citeras i långa stycken. Här och där dyker klipp ur kvällspressen upp, lite raljant. Mobergs kritik av det kungliga och veckopressens sliskiga fjäsk för kungafamiljen får en halv sida i boken. Taktlöst kommer jag att undra varför Donner inte citerar sig själv i stället. 1952 beskrev han rikssvensk veckopress i Folktidningen Ny Tid i Helsingfors som "...fördumning, livsfrämmande amerikaniserad idealbildning... Det är dessutom i kapitalets intresse att folkets moraliska standard inte höjs, den kolorerade veckopressen är ett medel därtill."
Essensen av Jörn Donners Sverigeresa är att landet i dag, jämfört med 1973, är ett i stort sett fungerande mångkulturellt samhälle, starkt påverkat av invandrare. ("Etnisk ren svenskhet är en absurditet.") För läsare i Sverige är den slutsatsen ingen överraskning. Samtidigt som läsare i Finland, som inte är bekanta med alla svenska namn i boken, lämnas en smula i sticket, utan bruksanvisning.
Jag har kommit så här långt i mina anteckningar när jag av en tillfällighet får Jörn Donners förra bok "Lilla mammuten" i min hand. Den är utgiven tidigare i år, men bara i Finland och så gott som okänd i Sverige, ny också för mig. Den säljs inte i de gängse boklådorna och finns bara på fyra bibliotek i hela landet. Jag fortsätter att läsa båda böckerna parallellt och inser att Donner delvis också har skrivit dem parallellt. "Lilla mammuten" är en stark, melankolisk "halvautentisk" dagbok 2013–2015, och jag förstår nu att Donner har oändligt mycket annat att tänka på samtidigt som han pliktskyldigt skriver på Sverigeboken, han har ju lovat förlaget det. Cancern lurar fortfarande, han är trött, rädd, sover illa, mår inte bra. Läs gärna "Lilla mammuten" som en bakgrund till Sverigeboken, det gör den senare mer begriplig.
Jan Mosander
Skribenten är journalist och författare, uppväxt i Helsingfors, bosatt i Stockholm.