Tamt när Red nose club gör Tjechovs Måsen
Ingen tajt, koncentrerad föreställning när Red nose club tar sig an Tjechovs Måsen.
Text: Anton Tjechov. Övers. till finska: Martti Anhava. Regi: Philip Boulay. Scenografi, kostym: Paula Koivunen. Ljus: Teemu Nurmelin. Ljud: Juha Tuisku. På scenen: Minna Puolanto, Jari Virman, Jouko Puolanto, Niina Sillanpää, Riku Korhonen, Nora Raikamo, Amira Khalifa, Eero Järvinen, Tatu Siivonen, Oskari Perkki, Teemu Aromaa.
Red nose clubs premiär på Esbo kulturhus 21.10.
Teatergruppen Red nose club har gjort sig känd för skickliga och koncentrerade tolkningar av både klassiker som Hamlet och samtidsskildringar som Kari Hotakainens roman Löpgravsvägen. Ja, och förstås för sina röda näsor. Red nose club, som grundades 2005, är Finlands första teatergrupp som specialiserad på clowneri.
När gruppen nu tar sig an Måsen – en av Tjechovs ”fyra stora” – är förväntningarna höga.
Pjäsen, som i våras sattes upp på Teater Universum i Helsingfors, bjuder på konstdiskussioner (vem sitter inne med den rätta konstsynen) och trassliga kärlekshistorier (Masja är kär i Kostja som är kär i Nina som är kär i Trigorin).
Gemensamt för personerna som befolkar det gamla godset är att de är hopplöst handlingsförlamade. De har fastnat i invanda mönster och kan inte bryta sig loss och göra sig själva lyckliga.
Vad ska clownerna göra av den här tungviktaren månntro? Snabbt står det klart att regissören Philip Boulay (gruppens husregissör) gått in för en traditionell, rentav fantasilös, tolkning. Bara en skådespelare är clownsminkad – Teemu Aromaa i rollen som arbetaren Jakov. Det bidrar till känslan av att det är en konventionell Tjechovtolkning som spelas upp i Louhi-salen i Esbo kulturhus.
Det rör sig heller inte om någon tajt, koncentrerad sak. Det blir tre timmar tung talteater där Tjechovs text lämnats intakt. Man har till och utökat den med originalmaterial som redigerats bort från den ”officiella versionen”.
Vision saknas
Scenen är kal – scenanvisningar som beskriver skådeplatsen läses i stället upp av de vardagligt klädda skådespelarna. Det är ett slags repetitionssituation som Boulay iscensätter. I programbladet skriver han att formen han valt undersöker åskådarens relation till representation och teaterns verklighet. Idén tar sig inte på scenen. Visst är skådespelarna säkra, men spelet är tamt och vägen in i rollerna förutsägbar. Minna Puolantos skådespelarmamma är en stor diva, Niina Sillanpääs unga Nina är oskuldsfull, Amira Khalifas Majsa är deppig och Jari Virmans Kostja en spottande, arg, ung man.
Överlag saknas en vision. Att skådespelarna kastar pappersflygplan på publiken och då och då sätter sig bland oss bidrar inte till några omvälvande aha-upplevelser.