Det regnar ständigt
Ungraren László Krasznahorkais Satantango är skriven under realsocialismens sista dagar men framstår som tragiskt allmängiltig i en värld där det nu är fascism och populism som marscherar.
PROSA
Övers. Daniel Gustafsson Pech 264 s. Norstedts
Ungraren László Krasznahorkai (f. 1954) har länge betraktats som en av Europas mest betydande romanförfattare. Han är både en språklig virtuos och en kusligt exakt tidsdiagnostiker. Tack vare den skicklige översättaren Daniel Gustafsson Pech har vi sent omsider fått bekanta oss med honom på svenska. I fjol kom Motståndets melankoli, en lika storslagen som förkrossande roman, i år är det dags för debuten Satantango (1985), väl fortfarande Krasznahorkais kändaste verk.
Krasznahorkais romanuniversum bygger på en grundläggande spänning. Å ena sidan befinner vi oss i en postapokalyptisk värld, så renodlad att den närmar sig mytens. Å andra sidan är den helt konkret både i sin människo- och miljöskildring, och skrämmande aktuell när man ser till dagens Europa.
Det är ingen slump att Krasznahorkai kommer från Ungern (han har dock levt sitt liv som kosmopolit), landet som i dag dels står för ett fruktansvärt moraliskt förfall, dels besitter en av de mest imponerande modernistiska romantraditionerna i Europa.
Leran, fukten och möglet
Satantango är en mycket koncentrerad roman där slutet återvänder till inledningen. Frånsett epilogen tilldrar den sig under bara ett par dygn och även om handlingstrådarna är många domineras den av en intensiv stämning som knyter samman allt som sker. Framför allt är det ljuset, eller närmare bestämt bristen på ljus. Det är höst i en liten gudsförgäten by på pustan och det regnar ständigt. Leran, fukten och möglet tränger in överallt, i bostäderna och i människornas kläder. Den obestämda anläggning som tidigare varit invånarnas födkrok har kollapsat för länge sedan, kvar i byn finns bara de gamla, de lytta, de som inte duger till något alls.
Livet fylls av superi, gräl och äktenskapsbrott. I den gamla kvarnen håller två prostituerade utan kunder till, instängd i sitt hem sitter byns gamle läkare drickande mängder av pálinka och bokförande byns liv in i minsta detalj. Till slut leder människornas livsföring till en tragedi.
I samma veva återvänder den beundrade demagogen Irmiás med sin hantlangare Petrina, till bybornas skräckblandade förvåning eftersom de länge trotts vara döda. Han håller ett messianskt brandtal, får dem att skänka honom sina pengar, lämna sina hem och dra ut i världen för att inleda ett nytt, moraliskt högre stående liv. Vad det ska gå ut på förblir oklart.
Fotografisk konkretion
Romanen är skriven under realsocialismens sista dagar men framstår som tragiskt allmängiltig i en värld där det nu är fascism och populism som marscherar. Dock – och detta är viktigt – den är inte alls beroende av en fyrkantigt dagsaktuell allegorisk läsning. Historien har en gåtfullt undflyende dimension som hänger ihop med Krasznahorkais fruktansvärda, fotografiska konkretion. Hans värld visas i förstoring, vare sig det gäller de groteska människoporträtten eller den påträngande, mörka miljön som tycks få eget liv. Lika mycket som en yttre värld är detta en blick ned i människosjälens djupaste avgrund, inte helt befriad från en förtvivlans humor.
Intensiteten är i hög grad en frukt av László Krasznahorkais språkliga virtuositet. Han är ett barn av den klassiska modernismen, av Kafka, Hermann Broch och Thomas Bernhard. Vart och ett av bokens tolv kapitel är skrivet i ett enda stycke och meningarna är långa och slingrande. Ändå är Satantango ingen svårläst bok. Det finns en rörelse och en åskådlighet i romanens prosa som inte släpper sitt grepp om läsaren. Detta är naturligtvis också ett mycket högt betyg åt översättaren Daniel Gustafsson Pech.