Musikrecension: Sällsynt pianoorgie
PianoEsbo-festivalens konsert med Tapiola sinfonietta i fredags bjöd på en järndos av pianomusik med inte mindre än sex solister och fyra pianokonserter, varav två var skrivna för två pianon.
Konsertmästare Meri Englund. Pianosolister Tuija Hakkila, Antti Hotti, Natasja Kudritskaja, Martin Malmgren, Paavali Jumppanen, Matleena Nyman. Esbo kulturcentrum 9.10.
Kanske kunde tillställningen upplevas onödigt inåtvärmande, som en kväll av pianister för pianister. Dock tilltalade konceptet en vältalig publik och konsertsalen var nästan fullsatt som följd.
Enda invändningen mot upplägget gäller Bachs konsert för två klaver och orkester i C-dur. När man i tre decennier vant sig vid att barockmusik skall framföras med barockinstrument enligt barockpraxis, kan det till och med kännas absurt att höra pappa Bachs musik på två moderna Steinwayflyglar med en A-sträng som spänts mycket högre än 415 Hz. Dock borde man inte haka upp sig på petitesser utan snarare se kvaliteterna, oberoende av instrument och stämningshöjd. Det var faktiskt inget fel på Tuija Hakkilas och Antti Hottis tolkning, bägge spelade just så entusiastiskt, engagerat och inkännande som man kan föreställa sig.
Lätt var det också att beundra Natasja Kudritskajas välartikulerade och knapriga anslag som torde vara bekant för alla Kuhmofarare. Clara Schumanns sällan framförda pianokonsert, som påminner lite om Chopins och Liszts verk i genren, passade henne utmärkt.
Också maken Robert Schumann var närvarande – dels som orkestratör av finalsatsens i Claras konsert, dels genom konsertstycket Introduktion och Allegro appassionato, som för bara ett par veckor sedan hördes med Roope Gröndahl, RSO och Roger Norrington. Martin Malmgrens nu hörda tolkning var kanske mera drömsk och flytande än Gröndahls, men båda formar melodistämman snyggt, och speciellt lyckade kändes duetterna med solisterna ur de olika instrumentgrupperna i inledningen.
Mozarts konsert för två pianon och orkester i Ess-dur tolkades avslutningsvis innerligt medryckande av Matleena Nyman och Paavali Jumppanen, och ju längre stycket led, dess intensivare blev det, inte minst med slutets alla bedrägliga kadenser, som ständigt drar mattan undan åhöraren för att föra honom ett steg närmare målet.
Tapiolamusikernas förmåga att spela utan dirigent är erkänd, och även om musicerandet i vissa stunder kunde ha vunnit på närvaron av en taktpinne, verkade inget väsentligt ha gått förlorat den här kvällen.