Smeds effektsökeri
Timo K. Mukkas kortroman Tabu verkar vara ett svepskäl för Kristian Smeds att utforska sig själv.
Text: Timo K. Mukka. Musik: Pekka Kuusisto. Regi och dramaturgi: Kristian Smeds. Rådgivare: Kimmo Modig. Ljusplanering: Teemu Nurmelin. Ljudplanering: Tuuli Kyttälä. Video: Pietu Pietiäinen. Dräkter: Auli Turtiainen. På scenen: Seela Sella och Tero Jartti. Premiär 4.10 på Nationalteatern
Det är onekligen en imponerande inledning. Lamporna släcks, och publiken framför Nationalteaterns stora scen finner sig i ett ogenomträngligt mörker. Inte ett teatermörker, utan ett kompakt, djupt och becksvart mörker, där man inte kan urskilja en enda detalj.
Ur detta mörker stiger Pekka Kuusistos ouvertyr, först svagt, men så småningom allt mäktigare. Mörkret bryts först efter ett antal minuter, då Seela Sella, i en fåtölj mitt på scenen, tänder ett stearinljus.
Medan musiken stiger till ett dånande crescendo snurrar vridscenen och scentekniker rumsterar om i halvdunklet. De hämtar in lampor, byter plats på dem, för ut dem, hämtar in arbetsbänkar och bombarderar Sella med glödande partiklar skapade av slipmaskiner mot metall. Ur detta inferno vandrar hon fram till scenkanten, iklädd en bländande vit skyddskåpa och ansiktsmask.
När hon sliter en apelsin itu och ritar ett kors på väggen, över vilket hon skriver ”Tabu”, har det gått en halvtimme. Det är den första händelsen som verkar ha någon anknytning till Timo K. Mukkas kortroman från 1965. Många fler blir det inte heller.
Bekant symbolik
Några rader av Mukkas text läses av Sella utanför scenen en stund senare, men annars är föreställningen ordlös. Romanens huvudpersoner Milka och Kristus-Perkele kan med god vilja ses i Sellas offer/bödel-gestalt och i Tero Jarttis clown, men annars verkar Kristian Smeds närmast ha plockat ut de teman som passar honom ur Mukkas text och sedan kört sitt eget race.
Det här är naturligtvis inget nytt när det gäller Smeds. Vi har också tidigare sett drastiska omtolkningar på samma scen, som Tuntematon sotilas (2007) och Mr. Vertigo (2010). Det nya ligger snarast i hur totalt utraderad Mukkas text blir ur föreställningen. Visst, Kristussymboliken är viktig i Tabu, men det är den också för Smeds, och man får känslan att boken närmast blir ett svepskäl för Smeds att utforska sig själv. En mängd bekant Smeds-symbolik blir det nämligen under den 90 minuter långa enaktaren, bland annat kors, levande ljus, gevär, maskiner och yxor.
Därtill används Nationalteaterns imponerande scentekniska möjligheter till fullo, med tredimensionella ljuseffekter, rök, video och surroundljud. Smeds har en förmåga att skapa imponerande bildkompositioner, som ofta fått stöda hans föreställningar.
Effektsökeri
Den här gången står det audiovisuella fyrverkeriet ändå snarast i vägen för den eventuella tanke som finns bakom. Särskilt föreställningens andra halva känns som effektsökeri och tomt spektakel.
Tero Jartti kommer inridande på en enorm fallos fäst vid en gaffeltruck, körd av en scentekniker i gorillamask. Två andra tekniker i samma utstyrsel kastar frisbee i bakgrunden. En stund senare lyfts orkesterdiket upp för att presentera Pekka Kuusisto som flankeras av sex vitklädda skolflickor som ackompanjerar på violin. Varför?
Om det är en hänvisning till romanens pedofilitema är det ganska smaklöst, men troligare är väl att det bara är ännu en tom bild, ett självändamål.
Smeds undersökte i fjolårets Palsa konstens förutsättningar och försökte hitta en utväg ur det han uppfattar som sin egen konstnärliga återvändsgränd. Kanske Tabu är ett försök att hitta ut, men vägen verkar inte vara den rätta.
Visst är föreställningen imponerande, ett slags mästarprov för hur teaterscenen kan användas. Samtidigt är den irriterande tom och självbelåten. När ”Timo K. Mukka 1944–1973” projiceras på fonden till tonerna av öronbedövande violinmusik känns det patetiskt och direkt respektlöst. För det här handlar om något helt annat.