Tre systrar körda genom Tjechovmaskinen
Cris af Enehielms Tjechovmaskin erbjuder en annorlunda ingång till klassikerns viktigaste teman.
Koncept och regi: Cris af Enehielm. Arbetsgrupp: Sofia Molin, Sara Melleri, Antti Seppänen, Sergio Castrillón Arcila, Natalia Castrillón Arcila, Okko Nuotio, m.fl. Premiär 1.10 på Mad House Helsinki, Södervik.
Industrihallen i Södervik är draperad med tidningspapper, platsskynken och sänghimlar av myggnät. En mjuk och sövande mansröst talar på en inspelning, det verkar handla om suggestion eller hypnoterapi. Sofia Molin improviserar djuriska dansrörelser på scenen. När läktaren fyllts upp och publiken kommit till ro säger Cris af Enehielm som sitter bakom mixerbordet: You can start now.
Chekhov Machine and Three Sisters är mer än en föreställning. Den är också ett koncept och en arbetsmetod, som åtminstone i teorin kunde upprepas med andra texter och andra konstnärer.
Idén är denna: af Enehielm har sammankallat ett antal konstnärer för improviserade sessioner kring Anton Tjechovs pjäs Tre systrar. De har fått texter att jobba med på egen hand, som af Enehielm sedan ordnat till en helhet.
Det blir alltså inte så mycket Tre systrar, som en delvis improviserad tolkning av vissa monologer och teman ur pjäsen. Kronologin är delvis omkullkastad, alla mindre roller strukna, all dialog likaså. Men de viktigaste karaktärernas nyckelmonologer finns kvar, ofta sammansatta av flera repliker, och erbjuder en annorlunda ingång till pjäsens viktigaste teman. Tidsuppfattningen, isolationen, ångesten och längtan bort, för att nämna några.
Föreställningen präglas kanske ändå mest av det audiovisuella helhetsintrycket. Under så gott som hela den två timmar långa enaktaren är hela arbetsgruppen på scenen. Videoinstallationer projiceras mot bakväggen och Okko Nuotios ljudmiljö blandas med Sergio och Natalia Castrillón Arcilas livemusik på cello och harpa.
Medan någon av skådespelarna uppför sin monolog utför den övriga ensemblen olika koreografier, mestadels utan att reagera på texten. Det här skapar en känsla av nästan desperat isolation, och av att olika tider samexisterar på scenen.
Ibland fungerar det till perfektion, då snygga koreografier möter kraftfulla monologer och skapar en helt ny helhet. Sara Melleri gör en rolig och ironidrypande version av Irinas monolog om arbetets saliggörande verkan. Dansaren Antti Seppänen som Versjinin gör en härlig dansant monolog, som fungerar så bra bland annat för att här också finns interaktion mellan honom och den övriga ensemblen.
Ett problem med upplägget är ändå att många av monologerna kommer att likna varandra väldigt mycket. Det blir hög intensitet och ett närmast hysteriskt springande runt scenen då varje skådespelare sätter all sin energi på de fem minuter den får stå i centrum. Då fungerar stunderna av genuin interaktion och de visuellt imponerande masscenerna så mycket bättre, och gör den här Tjechovmaskinen till en både annorlunda och fascinerande produktion. Cris af Enehielms sista, om man får tro henne själv, och i så fall en värdig avslutning.