Musikrecension: Medryckande start på pianoveckan
Anna-Maria Helsing darrade inte på manschetten när hon dirigerade RSO i onsdags.
Radions symfoniorkester. Dirigent: Anna-Maria Helsing. Solist: Jeremy Denk, piano. Liszt, Bartók, Rachmaninov. Musikhuset 30.9.
Esbo internationella pianofestival tjuvstartade i onsdags i samarbete med Radions symfoniorkester. Konstnärlige festivalledaren Paavali Jumppanen, som var ansvarig för solistvalet och den första konserthalvans program med Bartóks tvåa på pianopiedestalen, hade all orsak att mysa förnöjt; inte minst som kvällens symfoni var signerad Rachmaninov.
En ungersk färgning präglade programmet före pausen, alla kvällens tonsättare var legendariska pianister och både Rachmaninov och Bartók hade via sina lärare en koppling till den store Liszt, vars Mefistovals nr 1 inledde konserten på ett minst sagt medryckande sätt.
Kvällens likaså medryckande dirigent, Anna-Maria Helsing, råkade dessutom ha Lisztvalsen – mer känd som pianostycke även om originalversionen, Der Tanz in der Dorfschenke ur den beklagligt sällan framförda diptyken Zwei Episoden von Lenaus Faust, är skriven för orkester – på sin repertoar och hon darrade inte på manschetten i vare sig dansens eller älskogens virvlar.
Kvällens solist, 45-årige amerikanen Jeremy Denk, är en spännande typ som är aktiv även som bland annat kolumnist, föreläsare och librettist och dessutom råkar veta ett och annat om Bartóks pianomusik och hans eget sätt att framföra den.
Denk tog sig inte lika vidlyftiga rubateringsmässiga friheter som Bartók själv, vilket Helsing säkert var tacksam för, men den andra pianokonsertens vettlöst krävande soloparti levde och sprakade av rytmer och färger och orkestern var mestadels bra med på noterna, såväl i de riviga yttersatserna som i andra satsens magiska nattmusikklanger.
Denks två år gamla inspelning av Goldbergvariationerna är i ropet i Staterna och visst fick man lust att bekanta sig med den efter extra numrets variation nr 13. I den sena kvällens kammarmusik tog Denk sedan, medelst stycken av Stravinsky, Hindemith, Ives, Conlon Nancarrow och William Bolcom, med sig publiken på en skojig kortvandring genom den tillämpade ragtimens historia.
Passionerat orkesterbad
Det är svårt att stå emot Rachmaninovs närapå timslånga andra symfoni med sitt överflöd av öronsmekande melodier. Det är ett ståtligt, färggrant och ogenerat passionerat slaviskt orkesterbad av bästa senromantiska märke och även om ettan och trean kunde göras betydligt oftare är ett laddat framförande av tvåan alltid en upplevelse.
Så även denna gång. Stycket är av allt att döma viktigt för Helsing på ett personligt plan och tolkningen, som med eftertryck demonstrerade symfonins genuint symfoniska kvaliteter, gav intrycket av analys och emotion i en nära nog idealisk balans.
Helsing undvek nogsamt alla tendenser till sentimentalisering. Hennes rättframma approach med rörliga tempon och naturliga rubateringar kändes i själva verket väldigt rysk till temperamentet och endast i slutstegringen kunde man ha önskat sig ytterligare några droppar adrenalin.
Det här är en musik som eventuellt passar HSO-kollegernas mörkare och fylligare stråkklang bättre, men de alerta RSO-stråkarna kändes välkalibrerade för just den här tolkningen. Blecket hade en hel del att stå i med och var föredömligt på bettet kvällen igenom och Reijo Koskinen skall ha en speciell eloge för sitt smakfulla klarinettsolo i det hjärtknipande adagiot.