Skivrecension: Planerade överraskningar
Det finns ingenting halvdant, osäkert eller slumpmässigt över Raoul Björkenheims senaste skiva, menar en hänförd Jan-Erik Holmberg.
(Cuneiform)
Åh – åter går handen mot reglaget play efter att skivan slutat. Detta lyssnande påminner om mat, hälsosam mat. Bara man blir van vid det hälsosamma smakar det nog, särskilt om det är väl tillagat, gjort med både själ och kropp.
Raoul Björkenheim har haft en fot på varsin kontinent tämligen länge – Helsingfors, Finland, Europa och New York, New York, USA – och är aktiv i många sammanhang på bägge sidor av det stora vattnet. Gitarristen och tonsättaren listar på hemsidan för tillfället tre egna sammansättningar plus en sologitarroption.
I bandet eCsTaSy (som man väljer bokstavera namnet) spelar den något yngre Pauli Lyytinen, som förutom saxofoner av vanligare storlek även hanterar en bassaxofon. Han använder det ovanliga instrumentet på osedvanliga och nyskapande sätt. Jori Huhtala, som nyligen debuterade med en egen traditionellare skiva, tar sin kontrabas i detta sammanhang närmare ställen där basister inte tidigare gått. Markku Ounaskari är på något sätt mycket nära essensen av sitt musikerskap. Här stortrivs hans karakteristiska diskuterande och kommenterande måleri.
Bandet Ecstasy bildades år 2010 och i början av 2014 kom debutskivan. Den andra skivan är avkopplande trots den inbyggda stora intensiteten. Det fungerar väl; lyssnaren får koppla av medan musikerna arbetar hårt – och det låter ju rättvist.
Men någon bakgrundsmusik är det inte, tonerna och klangerna tar utrymmet i besittning och formligen pressar sig in i lyssnaren genom varje kavitet och por. Detta är musik gjord med attityd och stor bestämdhet. Björkenheim är en man med en plan, skulle amerikanen kanske säga.
Det finns inget halvdant eller osäkert, inget som låter slumpmässigt även om det i hög grad är fråga om improvisation. Som grund för utfärderna finns i de flesta fall en på förhand gjord komposition. Av skivans åtta stycken är fyra av Björkenheim, ett av Huhtala och de tre återstående, förmodligen i högre grad improviserade, av hela bandet. Flera av låtarna fastnar lätt i örat, men öronmaskarna är godartade.
Zebra Dreams, som hör till de improviserade, är en afrikanskt betonad tiominutersbit som lever och växer med stor intensitet. Björkenheims gitarr påminner om en kalimba, det afrikanska tumpianot, medan Lyytinens sopransax förefaller plantera björkar och andra nordiska växter savannen runt.
Rytmiskt är det fråga om både och på skivan – från rubato till stadig puls. Harmoniskt och melodiskt (de två komponenterna är oftast intimt sammankopplade) går man från enkel bluestonalitet via postbop till modern musik (jag menar den seriösa variant som varit modern i decennier).
Quintrill är en groovig blues med utvidgad ackorduppsättning och struktur. Uptown låter samtida jazz och ekar av storstad men innehåller ändå inbiten rockande blues genom gitarrspelet.
Att bandet är en liveupplevelse av stora mått kunde upplevas vid skivsläppet för ett par veckor sedan. Musiken lever vidare live, men man vet ändå var man är om man hört skivan.
Björkenheims musik bygger inte skrankor mellan genrer utan kan förena lyssnare med olika utgångspunkter och preferenser för den musikaliska hörseln.