Musikrecension: Lätt besvikelse följs av belåtenhet
Något nytt, mycket Bach. Finländska barockorkestern inledde i söndags sin säsong som residensorkester på Riddarhuset med en konsert som kombinerade barockmusik med nyare musik för barockorkester.
Konsertmästare Antti Tikkanen. Solister Sunniva Fagerlund & Hanna Haapamäki, blockflöjt. Bach, Mendelssohn, Haapanen. Riddarhuset 27.9.
Det nya utgjordes av Perttu Haapanens Coral Counterpoint som för undertecknad tyvärr blev en lätt besvikelse, även om det troligtvis säger mera om de höga förväntningarna än om styckets egentliga kvaliteter.
Haapanen är jag van att förknippa med livfullhet och spex, medan Coral Counterpoint kändes rätt allvarligt med sina långsamma, lidelsefulla suckar (en referens till barockens affektlära) och användningen av en cembalo med avvikande stämning; mikrointervallen förde tankarna till Jukka Tiensuus musik.
Mot slutet bjöd stycket på ett bättre flyt, med en tjockare och mera levande textur, medan stämningen – den spökligt kusliga – höll i sig från början till slut.
Haapanens stycke, som uppenbarligen hade modifierats en aning efter uruppförandet i Pargas kvällen innan, var placerat mellan två av Johann Sebastian Bachs Brandenburgerkonserter. Framstående blockflöjtskonstnärer har vi inte sett alltför många av i Finland, men vilken tur att det finns förmågor som Hanna Haapamäki, Sunniva Fagerlund och Pauliina Fred som bidragit till att höja hela instrumentets profil på det nationella planet.
Flöjtstämmorna i fjärde brandenburgaren i G-dur tolkades med solistisk briljans av Fagerlund och Haapamäki, medan Fibo-konsertmästaren och konstnärliga ledaren Antti Tikkanen bistod med solistisk violin. Överlag klingar Brandenburgerkonserterna i Riddarhusets akustik lätt, luftigt och otvunget, och i tredje brandenburgaren, också den i G-dur, var det speciellt lätt att glädja sig åt den suveräna continuogruppens insatser med Petteri Pitko i spetsen.
I det här Bachbetonade programmet passade en av Felix Mendelssohns stråksymfonier väl in med tanke på Bachs starka inflytande på Mendelssohn. Min favorit bland dessa Mendelssohns ungdomsverk utan opusnummer är tian i h-moll, medan tolvan i g-moll satt väl i sammanhanget med sin hyperkromatiska textur, sina ytterst dramatiska snabba satser och livsglädjen som trots allt tränger igenom och smittar av sig.
Mendelssohns stråksymfonier framförs på tok för sällan, men lyckligtvis hörs nästa Mendelssohnsymfoni redan på fredag under Sibelius-Akademins kammarorkesters konsert i Tempelplatsens kyrka.