Gloria, halleluja
"Jag är lättad över att inte vara på en teaterföreställning just nu. Det här vi nu är med om är avslappnande och energigivande, för här finns tid", skriver Sonja Mäkelä.
Medverkande: Jonathan Hilli, Ville Kabrell, Eeti Nieminen, Daniel Nyman, Nicolas Rehn, Tuomas Norvio, Laura Murtomaa, Ragni Grönblom-Jolly, Aune Kallinen, Jenni Koistinen, Arttu Palmio, Gesa Piper, Jani-Matti Salo, Aune Kallinen, Katri Puranen, Katariina Angeria.
Premiär på Kiasma-teatern 25.9.
Det börjar med en föreläsning om hur vi kan öka mängden kärlek i världen. Hur kärleken först fyller vårt hjärta, svämmar över, fyller kroppen, och när kroppen är full strömmar kärleken ut, fyller världen och bortom den. Det finns flera metoder, de gås systematiskt och pedagogiskt igenom.
Klungan står kvar en stund, splittras sedan. En del sätter sig uppe på bänkarna, andra vid väggarna, någon blir halvliggande på golvet. Alla har en egen kudde: en trygg plats. Det är tyst ett tag, men inte så mycket av förvirring som förväntan och förtröstan. Allt är bra.
Snart börjar Tuomas Norvio och Laura Murtomaa göra ljud. Några åskådare bidrar med en gök, droppande vatten, ett prrr. Ljudlandskap skapas. Det här är en av de sju sfärerna som performancen/ evenemanget består av: Ting som relaterar till vågor. Det vill säga resonans. Jag förnimmer hur ljudvågorna resonerar inne i min kropp, på cellnivå. Cellerna pulserar i min och i alla kroppar i den stora salen, och vi är en enda organism som just nu vibrerar på samma frekvens. Det kallas harmoni.
Sfärerna finns inom och på varandra och jag kan röra mig mellan dem. Eller dricka en kopp te när jag vill ta paus; det finns surskorpor och smör också. Det här en föreställning som händer snarare än handlar om något. Den är, vi är. Vi är mindre ensamma. Det är ett alternativt sätt att tillbringa tid tillsammans med andra människor, utan regler och krav. Uppe i caféet finns ändå en text som säger något om vad det handlar om, en vacker text som får mig att tycka ännu mer om det som pågår i Kiasma-teatern en fredag kväll. Jag är lättad över att inte vara på en teaterföreställning just nu. De kan vara så tröttsamma, formbundna. Det här vi nu är med om är avslappnande och energigivande, för här finns tid. Tid för var och en att tänka och göra vad den vill – eller låta bli. Jag får en stark impuls att gå med i den amöbalika dansen, och tänker efteråt att jag säkert hade varit välkommen. Vi deltar alla. Någon sover, någon annan vaknar, någon viskar där uppe vid taket. Någon går på toaletten.
Efter ett tag går jag till telefonen på det lilla bordet och ringer Katri Puranen som sitter vi en gammal alm vid en sjö i Tammerfors. Hon brister ut i sång. Jag blundar, lyssnar i fyra minuter, rörd; något växer i bröstet. Kanske är det kärleken som håller på att svämma över, inta hela kroppen.
Senare några nakna kroppar som ömt och stillsamt tvättar varandra med lent vatten. Något rör sig åter i mig, jag vet inte om det är sorg eller lycka. Plötsligt tanken på 500 nya asylsökande varje dag och dem som kastar raketer mot dem. En splittring, en avgrund i mig: så mycket skönhet och sorg vibrerar samtidigt i det här landet. Öronbedövande dissonans. Ändå, i denna stund: tacksamhet.
Utanför i natten tänds elden och de unga, smala, långhåriga männen ljuder tillsammans. En civilklädd polis kommer fram och visar sin bricka: någon har ringt och larmat om en obestämd grupp individer som eldar i en gammal tunna och sjunger sånger utan ord.