Filmrecension: Praktikant med livserfarenhet
Dramakomedi
Foto: Stephen Goldblatt. Musik: Theodore Shapiro. I rollerna: Robert De Niro, Anne Hathaway, Rene Russo, Anders Holm.
Vitsord:
Det fanns tider då en film med Robert De Niro innebar garanti för en viss kvalitet. Under det nya seklet har han utan urskiljning medverkat i förvånansvärt många anspråkslösa produkter. Nu är väl Praktikanten (The Intern) ingen fullträff men det är sällan man sett honom så vinnande och älskvärd som i Nancy Meyers’ dramakomedi. Tillika kan den tjäna som en påminnelse om att det redan är rejält över 40 år sedan De Niro dök upp som Johnny Boy i Mean Streets.
Robert De Niro är nämligen den 70-årige Ben Whittaker som efter ett långt och lyckligt äktenskap nu är änkling och pensionär. Trots att Ben har många intressen känner han en viss tomhetskänsla efter alla sina år i arbetslivet. Så nappar han på en annons där ett företag som säljer kläder på nätet söker seniorpraktikanter.
Företagets grundare och eldsjäl är Jules (Anne Hathaway), en ambitiös arbetsnarkoman som låtit maken bli hemmapappa med dottern. Idén med praktikanter som egentligen skapades i pr-syfte hade hon redan glömt bort när Ben och några andra gör entré. Hathaway, som vi minns som den smått mesiga assistenten i Djävulen bär Prada, står här för en omvänd roll även om hon aldrig är så djävulsk som Meryl Streep. För övrigt är Hathaway, som ändå börjar komma över det ungflicksljuva, helt till sin fördel.
Motsättningen mellan en äldre generation och den som vuxit upp med datorer och mobiler finns med i bilden till en början men den glöms snart bort då den alltid lika propert klädda gentlemannen Ben med sin livserfarenhet och sitt lugn gör intryck på och blir vän med alla. Slutligen smälter även Jules för den praktiske praktikanten som samtidigt blir hennes chaufför och något av en mentor. I firmans massös (Rene Russo) finner han dessutom ett amoröst intresse.
Trots smärre konflikter som då Jules inser att hennes inriktning på arbetet fört maken i famnen på en annan kvinna är Praktikanten ett okomplicerat drama av det godmodiga slaget i vilket ungdomlig entusiasm inte får åsidosätta en beprövad generations rutin och erfarenhet. På lite mer gnistor beträffande arbetsrutiner och generationer kunde filmen ändå ha bjudit. Nu är det nog minsta motståndets lag som gäller. Även om det efter alla komplexa manér vi sett givetvis är roligt att stöta på en så ämabel Robert De Niro. Men beträffande rollen lär regissören Nancy Meyers i första hand ha nalkats Jack Nicholson.