Levnadsvisa och avspända Sibeliussymfonier
När Okko Kamu gör sin helhetsinspelning av Sibelius symfonier bygger han på ett livslångt förhållande med mästarens musik.
(BIS, 3 CD)
BIS-chefen Robert von Bahrs Sibeliustörst verkar i det närmaste outsläcklig, även om en ny symfoniutgåva under jubileumsåret knappast kom som en överraskning. Den kan rentav få konkurrens. Osmo Vänskäs andra cykel, som avbröts på grund av Minnesotasymfonikernas interna bråk, har nu rotts i land och det blir intressant att se när boxen når skivdiskarna.
Finns det då någon rim och reson i att samma skivbolag spelar in Sibelius symfonier fyra gånger inom trettio år och att Lahtis-symfonikerna gör dem andra gången inom femton år? Självfallet inte, men visst är det skoj att Okko Kamu fullföljer sitt för fyra decennier sedan, med DG-inspelningarna av de tre första symfonierna och Lemminkäinen, initierade Sibeliusprojekt.
Det starkaste argumentet för att en orkester skivinspelar samma repertoar på nytt är förstås att man har något väsentligt nytt att komma med och det har man, åtminstone delvis. Orkestern har naturligtvis gått en hel del framåt sedan andra halvan av 90-talet – även om detta inte nödvändigtvis framkommer så tydligt på skiva – och dessutom skiljer sig Kamus Sibelius-syn rätt markant från Vänskäs.
Det lönar sig att komma ihåg att Kamus musikaliska levnadsvisdom är en annan än Vänskäs vid tiden för inspelningarna och visst känns läsningarna ofta mer moget avslappnade. Om Vänskäs adrenalinimpregnerade tolkningar var ett under av spontan fräschör och, så att säga, rensade luften kan Kamus sägas vara frukten av ett långt liv med Sibbans musik, som han inte sällan låter tala för sig själv – till skillnad från Vänskä som stundtals har en tendens att skriva på näsan.
Naturlig trea
Vänskäs Minnesotainspelningar – av vilka symfonierna 1, 2, 4 och 5 utkommit – tillför inget väsentligt nytt till hans tidigare tolkningar. Låt oss alltså, i ett nötskal, jämföra Kamus och Vänskäs Lahtisinspelningar samt en spännande nykomling, John Storgårds i fjol utkomna Chandosinspelning med BBC Philharmonic.
Storgårdscykeln är ojämn men höjdpunkterna, framför allt trean och sexan, är svårslagna i modern tid. Trean ansågs även som den bästa av Kamus 70-talsdokument – så bra att självaste Karajan höll tassarna borta från den – och toppar listan också denna gång med sin fullkomligt naturliga approach till de musikaliska skeendena.
På god andra plats kommer den sensibla sexan där Kamu, till skillnad från Vänskä men inte olikt Storgårds, tar just den tid på sig som de musikaliska karaktärerna kräver, så inte minst i den känsliga codan. Den krävande sjuan bjuder på många goda insikter, även om jag väl inte skulle ställa den framför vare sig Vänskäs eller Storgårds versioner, och de knepiga tempoförskjutningarna förefaller överlag välbemästrade.
Den expressiva fyran är heller ingen lätt nöt att knäcka, men samtliga våra interpreter har ett säkert grepp om den här stundtals nog så enigmatiska musiken. Kamus i övrigt genomgedigna, mellan det introverta och expansiva lyckat balanserande, tolkning får tyvärr en slagsida av sluttakternas onödiga ritardando, som berövar de resignerade a-mollackorden sin lakoniska effekt.
Femman är en annan symfoni som skiljt dirigentagnarna från -vetet och här är greppet nog väl avslappnat. Tempona är alltför långsamma – första satsens duration är tre och en halv minut längre än hos Kajanus – och stundtals hotar musikens framåtsträvande energi, till skillnad från i Storgårds och Vänskäs mer koncisa versioner, helt avstanna.
Välkommet alternativ
Kamus versioner av ettan och tvåan, med RSO respektive Berlinfilharmonikerna, var inte dåliga när det begav sig och sitter ännu bättre nu. Tvåans tempon är betydligt rörligare – även om alla våra gossar hemfaller åt skötesynden att göra öppningssatsen alltför makligt – och de uttrycksmässiga gesterna är tydligare utmejslade. Vänskäs etta känns kanske som den mest levande, men vare sig Storgårds eller Kamu kommer långt efter.
Vänskäs 90-talsinspelningars historiska betydelse kan knappast överskattas och de har med åren fått en viss kultstatus. Kamucykeln är som helhet vare sig bättre eller sämre utan erbjuder snarast, liksom Storgårdscykeln, ett välkommet alternativ och personligen skulle jag inte vilja vara utan någon av dem.
Själv hade jag därtill, som fan av Kamus Lemminkäinen, önskat mig en uppdaterad syn på det så avgörande verket i Sibelius orkestrala utveckling. Och visst skulle det sitta bra om en av vår tids främsta Nielseninterpreter fick sätta hans symfonier på burk. BIS hann nyss ge ut sin andra Nielsencykel så den dörren torde vara stängd, men det finns andra skivbolag och allt måste ju inte sammanfalla med jubileumsår. Även om det förvisso är praktiskt så.