Imponerande besvikelse
Trots att Purity inte är lika ambitiös som Jonathan Franzens tidigare verk är boken omöjlig att lägga ifrån.
Fourth Estate, 2015.
Det kan lätt hända att man blir en smula besviken på Jonathan Franzens nya roman Purity. Den är inte på långt när så ambitiös som hans två föregående, Corrections och Freedom och i början kan dess huvudperson Purity te sig lite likgiltig.
Nu är Franzen lyckligtvis en så imponerande författare, att till och med när han är en besvikelse är han bättre än de flesta andra. Så tro inte annat: Purity är en fantastisk och fängslande roman, men inte helt i höjd med det vi tidigare läst av honom.
Huvudpersonen heter som sagt Purity och kallas, som berättaren i Charles Dickens' Great Expectations, för Pip. När romanen början är Pip några och tjugo, hon har ett jobb som hon avskyr och studieskulder så stora att hon tror att hon aldrig kommer att bli fri dem.
Hennes största dröm är att kunna finna ut vem hennes far är. Hon är uppvuxen i fattiga förhållanden tillsammans med en mor som under hela Pips barndom berättat om hur hon tvingats fly från Pips våldsamma far och sedan tvingats gömma sig i skräck för att han skulle hitta dem. Men Pip har aldrig trott på modens historia – eftersom den intill förväxling liknar något hon läst i en bok – och har därför byggt upp en fantasi om att hon en dag skall finna sin far som har pengar så att hon skall kunna betala sitt studielån.
Då det hela verkar som allra mest hopplöst kommer Pip i kontakt med något som kallas The Sunshine Project – ett slags Wikileaks som försöker avslöja hemligheter och maktmissbruk – och leds av en karismatisk före detta östtysk dissident, Andreas Wolff. I romanen framstår han som en blandning av Julian Assange och Edward Snowden.
Lögn som skyddar eller skadar
Som praktikant i The Sunshine Project kommer Pip till Bolivia, där Andreas Wolf strax förälskar sig i henne och berättar sitt livs stora hemlighet för henne. Hemligheten har sitt ursprung i det forna DDR, och ifall den avslöjas – vilket Wolf fruktar att den amerikanska journalisten Tom Aberant skall göra – innebär den slutet för både Wolf och hans projekt. Därför hamnar Pip i Colorado, där hon skall förhindra Aberant och hans partner Leila från att offentliggöra historien om Wolf. I stället slutar det med att hon knyter an till de två – och romanen tar en tämligen oväntad vändning.
Liksom i sina tidigare böcker låter Franzen synvinkeln växla mellan romanens olika personer. Därför upplever vi att vi verkligen lär känna de olika personerna och förstå deras bevekelsegrunder utgående från deras historia. Och det är här som de moraliska dilemman som romanen kretsar kring blir viktiga. Är det möjligt att behålla den renhet, som titeln symboliskt hänvisar till, utan att kompromissa? Och kan man genom att ljuga beskydda andra eller kommer man till slut ändå därmed att skada dem?
Internet som politbyrå
Som i den föregående romanen Freedom, som tecknade ett porträtt av USA efter terroristangreppet den 11 september, försöker Franzen också i Purity ta pulsen på det amerikanska samhället, den här gången i bankkrisens kölvatten, där studerande skuldsätter sig som aldrig förr och där små undersökande internettidskrifter håller på att ta över den kritiska roll som medierna tidigare hade. Självklart också den Internetålder som Franzen inte bara i romanen utan också i en rad framstående essäer förhållit sig mycket kritiskt till. I romanen liknar Andreas Wolf den vid DDR-tidens politbyrå:
"Likt de gamla politbyråerna stylade sig den nya som elitens fiende och massornas vän, inriktad på att ge konsumenterna det de ville ha, men för Andreas såg det ut som om Internet styrdes av fruktan: fruktan för att framstå som impopulär och ocool, att missa något, att bli attackerad eller borglömd."
Jämfört med Franzens tidigare romaner har samhällskritiken aldrig samma centrala plats i Purity. Det har däremot de personer som vi lär känna, och särskilt Pip som precis som sin namne hos Dickens till slut befinner sig i ett dilemma som handlar om huruvida hon skall ta emot en stor summa pengar eller inte. Kan smutsiga pengar någonsin tvättas rena, ens av en kvinna vars namn betyder "renhet".
Jonathan Franzen är i dag sin generations största amerikanska författare. Och det inte utan orsak. Det finns ingen som når honom ens till strumpebanden. Jeffrey Eugenides' senaste roman The Weddig Plot var en stor besvikelse och David Foster Wallace, den tredje medlemmen av det som kallats Franzen-generationen, begick självmord 2008.
I Purity visar Franzen vad det är som har gjort honom till den främsta av dem. Romanen är omöjlig att lägga i från sig, och om den inte var nästan 600 sidor lång skulle man gärna läsa den i ett sträck.