Alzheimers sjukdom i många skepnader
När skådespelarna får gestalta det svåra i sjukdomen får föreställningen imponerande kraft.
Text: Anneli Kanto. Dramaturgi: Heini Tola, Anneli Kanto. Regi: Heini Tola. Scenografi: Veera-Maija Murtola. Musik: Eeppi Ursin. Ljuddesign: Eeppi Ursin, Antti Kujala. Ljusdesign: Antti Kujala. På scenen: Jukka Pitkänen, Hanna Seppä, Sinikka Sokka. Premiär på Avoimet Ovet 15.9.
Modern går omkring i sin lägenhet som en osalig ande. Hon lyfter på saker och tittar på dem som för att komma underfund med vad de kan vara bra för. Hon söker något, men minns inte längre vad det är. ”Nå var är nu min man, varför kommer han inte in”, utbrister hon allt emellanåt, oförmögen att minnas att mannen varit död i åratal.
Det är en skrämmande och realistisk bild för hur Alzheimers sjukdom kan se ut. I Pala palalta pois (ungefär ”Försvinner bit för bit”) målar Anneli Kanto upp den grymma sjukdomsbilden utan att försköna eller förmildra. Heini Tolas iscensättning baserar sig på Kantos bok från 2013, och utgår från författarens upplevelser som egenvårdare för sin Alzheimersjuka mor.
Pjäsen (och boken) är uppbyggd i tre delar, där den första försöker gestalta sjukdomsförloppet ur moderns perspektiv, medan den sista ser saken ur dotterns synvinkel. Däremellan kommer ett antal korta berättelser som Kanto fått höra i gruppen för anhöriga.
Samhällskritik
Som teater fungerar det här upplägget så där. Inledningsvis förklaras det ganska mycket, och de korta scenerna som sprängts in känns närmast som illustrationer till det man just förklarat. Det blir med andra ord onödigt hackigt, och mer av ett diskussionsunderlag än en teaterpjäs.
Till de störande elementen hör också videomaterialet som nästan hela tiden projiceras på bakväggen. Det är bilder på glittrande hav eller vågskvalp mot strandklipporna, hela andra akten visas fluffiga moln. I kombination med Eeppi Ursins soundtrack som stundvis har drag av hissmusik ger det ett smått förvirrat intryck. Möjligen ska vågskvalpet representera minnen som sakta utplånas, men mest blir det bara ett element som avleder uppmärksamheten från skådespelarna på scenen.
Det är synd, för skådespelarna är utmärkta. Särskilt Sinikka Sokkas porträtt av moderns gradvisa försvinnande in i tomheten berör. Hon stapplar omkring i sin lägenhet som i en mardröm, allt är främmande och ingen går att lita på.
I de här scenerna, när man i stället för att förklara låter skådespelarna bara gestalta, har föreställningen en imponerande kraft. Detsamma gäller för stora delar av andra akten då Hanna Seppä får ge uttryck för dotterns maktlöshet och frustration i den långa och utsiktslösa kampen mot sjukdomen.
Här sparar Kanto inte på krutet, vare sig i beskrivningen av sjukdomsbildens alla fasor och förödmjukelser eller i kritiken av samhällets omänskliga hantering av sina gamla. Det är rått och okonstlat, och fullt av galghumoristiska inslag. Särskilt humorn kan vara viktig för alla dem – och de är många – som själva har liknande erfarenheter. Man måste också få skratta mitt i allt det hemska.