Tavlor som de sista krigsfångarna
Nazisternas konststölder behandlas i Woman in Gold med en exakt och karismatisk Helen Mirren i huvudrollen.
I rollerna: Helen Mirren, Ryan Reynolds, Daniel Brühl.
Vitsord:
Gustav Klimts berömda tavla av Adele Bloch-Bauer, målad 1907, har jag och många med mig sett skimrande på paradplats i Wiens förnämsta konstmuseum Belvedere. Ifall den fortfarande hänger där beror på tavlans arvinge Maria Altmann (Helen Mirren) och hennes advokat Randy Schoenberg (Ryan Reynolds). Woman in Gold är deras historia.
Maria är modellen Adeles brorsdotter och har vuxit upp med henne i en enorm lägenhet i Wien som ett barn av den välmående, bildade, pro-tyska judiska borgerlighet som utplånades i gaskamrarna. Under brinnande krig flyr hon med två tomma händer ett Wien där judarna tvingades skura gatorna, tvångsklipptes och jagades medan österrikarna hurrade. De här scenerna har blivit ett slags stenografi över nazismen, vi behöver bara se några bilder så vet vi vad som komma skall (och om inte så är dialogen späckad av informationsdoser).
När Österrike ändrar sin lagstiftning får den amerikanska medborgaren Maria, som inte satt sin fot i Europa sedan flykten, möjlighet att göra anspråk på tavlorna. Hon får hjälp av advokaten Randy Schoenberg, barnbarn till kompositören. Han känner inte alls till sitt österrikiska arv, vet inte mycket om lagstiftningen och känner sig pressad av den skarpa, paranta Maria.
Det officiella Österrike verkar inte ha något intresse av annat än PR och har inga intentioner att verkligen avstå från tavlorna. Men under några resor tillbaka till Wien får de hjälp av en lokal journalist (Daniel Brühl), målet hamnar i en amerikansk domstol, Randy inser vad hans anförvanter gått igenom och blir en bättre människa – även om han är upptagen i domstolen när hans barn föds.
Nazisternas sista krigsfångar
100 000 konstverk som stals från judarna lär fortfarande vara hos andra än ättlingar till de ursprungliga ägarna. Eftersom dessa tavlor är värderade närmast svindlande högt i dag – Adele till 100 miljoner euro – är det fråga om betydande summor och mer än så. Klimts tavlor har blivit något av Österrikes nationalsymboler, med så hög igenkänningsfaktor att de säljer allt från kylskåpsmagneter till landet självt.
"Tavlorna är de sista krigsfångarna hos nazisterna" är en replik i filmen, och naturligtvis måste även de offren skildras – två aktuella exempel, ungefär så olika som filmer kan vara, är fjolårets The Monuments Men och Alexander Sokurovs Francofonia. En fråga de ställer är vem som äger odödliga konstverk: privatpersoner eller mänskligheten?
Hollywood fokuserar så klart på individens perspektiv. Mirren är som vanligt karismatisk och exakt medan Reynolds, lika uttrycksfull som en vedklabb, är en frustrerande dunkel skådis. Några scener från flykten är spännande och starka, men avslöjar att annat är filmat, skrivet och regisserat på rutin.
Men i dagens politiska läge då extremhögern, nationalismen och främlingsfientligheten växer sig starkare känns det motiverat att visa detta än en gång: som lättillgänglig lektion i historia, som hyllning till konstens bestående värde, som varnande exempel.