Skivrecension: Motörhead i sitt esse
40 år i hårdrocksbranschen med 22 album på meritförteckningen är en prestation värd all heder.
(UDR/Warner)
Motörhead är något av heavyns evighetsmaskin, som inte bugat och bockat för trender eller nymodigheter. När Iron Maiden på sitt nya album väljer det svåra satsar Motörhead på det enkla och beprövade. Det är typiskt Motörhead med tokeffektiva riffer, djuriskt trumspel och solisten Lemmy Kilmisters vodka- och tobaksmarinerade röst.
Att kräva att Motörhead ska förnya sig är som att kräva att Fazer ska ändra på receptet för blåa chokladen. Bad Magic är ett gott bevis på att Motörhead inte behöver luta sig tillbaka på en i sig imponerande backkatalog. Det här är låtar som ger gott om bränsle i Motörheads redan tidigare högoktaniga motor vars effektivitet kan betraktas på Hartwallarenan den 6.12.
Slutet på Bad Magic blir en överraskande effektiv hyllning till Rolling Stones i form av Sympathy for the devil. En version som blåser ytterligare liv i Motörhead och Lemmy – åtminstone för några år fram över.