Dansrecension: Ensam är stark
Väletablerade flamencodansaren Erika Alajärvis nya soloverk Ánimal triste är moget och modigt, och synnerligen avskalat.
Koreografi och dans: Erika Alajärvi, musik Ilkka Heinonen och Joonas Widenius; Tan solo, koreografi och dans: Manuel Reyes. LéSpace 11.9.
Ett alternativt och aningen rått utrymme som relativt nya kulturcentret LéSpace i Vallgård erbjuder helt andra upplevelser än en traditionell teaterscen. Väletablerade flamencodansaren Erika Alajärvis nya soloverk Ánimal triste är moget och modigt, och synnerligen avskalat. En dansare och två musiker, tre stolar, inga tekniska finesser.
Alajärvi är en synnerligen omsorgsfull dansare – varje rörelse är oerhört genomtänkt. Den traditionella flamencons rörelsespråk behärskar hon, och dessutom använder hon det väl – flamencons olika stilarter behåller sin mening även då de inlemmas i en annorlunda dramaturgi. Rytmisk precision och nyansrikedom är inte hennes starkaste sida, men hon lyckas välja sin repertoar väl – fötterna klingar som bäst i siguiriyans tragiska intensitet, medan fotarbetet i en svängig stilart som tangos kunde vara mer avslappnat. Efter en gladare inledning bär det av mot svartare nyanser, tankfullhet och till och med ångest. Det finns styrka men också gott om sårbarhet, mot slutet påminner Alajärvi allt mer om en vingklippt fågel.
För musiken svarar Joonas Widenius på flamencogitarr och Ilkka Heinonen på stråkharpa, en intressant kombination. Musikerna ger gott om utrymme för förtrollande upprepningar och tystnad. Speciellt gillar jag deras rytmiska ostinato i siguiriyas-rytmpartierna. Efter paus fick båda musikerna visa framfötterna i egna solonummer. Ilkka Heinonen visade än en gång sin imponerande bredd med karelsk dans och sefardjudisk sång. Joonas Widenius solo var smakfullt, han gav verkligen tid för en resa inom musiken – och ibland är verkligen det enkla det vackra.
Kvällen kulminerade i ett sensationellt spanskt gästspel. Dansaren Manuel Reyes är modig som få, då han låter sin mångsidiga erfarenhet utmynna i ett kort men intensivt solonummer, där han ställer sig på scen helt ensam för att dansa – och musicera. Hans dans är nämligen ren musik, och det är sällan man serveras så här dynamisk flamenco, där man på en sekund växlar från vilt forte fortissimo till viskande piano pianissimo. Reyes är dessutom en baddare på att sjunga – och inte minst att sjunga och dansa samtidigt! Jag lyfter högt på hatten.
Sista föreställningen på söndag på LéSpace (Kuortanegatan 8) kl. 13.