Samma gamla medelålderskris
Vad finns kvar av ett äktenskap när passionen svalnat? Ämnet är inte långsökt, men något nytt tillför Pasi Lampelas relationsdrama inte.
Text och regi: Pasi Lampela. Scenografi och dräkter: Markus Tsokkinen. Ljus: Harri Kejonen. Ljud: Esa Mattila. Mask: Pauliina Manninen. På scenen: Katariina Kaitue, Esa-Matti Long, Sari Puumalainen och Timo Tuominen. Föreställning på Nationalteaterns Willensauna-scen 7.9.
”Utspelar sig på en sommarstuga”, så lyder anvisningen till Pasi Lampelas relationsdrama Nyt kun olet minun (Nu när du är min). Det är i sig en kliché; sommarnatten på stugan då vinflaskorna plockas fram och vad som helst kan hända. Lampelas pjäs är ändå en påfallande nykter historia, och en som vi hört många gånger förr.
Medelålders Marjo (Sari Puumalainen) har allt – barn, karriär, bästis, och en kärleksfull äkta man. Det enda som saknas är passionen. När den bildligt och bokstavligt borttappade Tuomas (Timo Tuominen) dyker upp på denna försmådda kvinnas trappa hoppar hon naturligtvis genast i säng med honom. Sedan kommer efterräkningarna.
Vad finns kvar av ett äktenskap när passionen svalnat efter alltför många år av vardag? När det gått rutin i både sängkammaren och samtalen och man vaknar kallsvettig och tänker: var det här livet?
Medelålderskris, med andra ord, är temat för Lampelas föreställning, och det är ett tema han behandlar helt i enlighet med en utpräglat manlig realistisk och litterär dramatisk tradition där namn som Ibsen, Strindberg, Bergman och Norén hör till de tongivande. Inget nytt under solen, alltså.
En modern Nora?
Det tunga dramatiska arvet gör sig gällande förutom i kammarspelsupplägget, med fyra karaktärer och en enda spelplats, också i ett antal repliker i stil med: ”Du minns ju Ibsens Dockhemmet ...” eller ”Macbeth handlar egentligen om ett olyckligt äktenskap”. Just Dockhemmet är kanske den viktigaste intertexten, och poängen är väl att också den i grund och botten är en berättelse om ett olyckligt äktenskap.
I analogi blir Marjo då en Nora som i och för sig har sin ekonomiska och samhälleliga frihet, men som likafullt är en fånge i sitt äktenskap. Hon har underordnat sig mannen på ett känslomässigt plan och därmed förlorat sin frihet.
Personerna i dramat är utpräglade typer och skådespelarna har uppenbara problem med att blåsa liv i dem. Den inledande tjejkvällen blir en krystad historia, där replikerna skaver mot varandra och särskilt Katariina Kaitue som den slitna partyflickan Virve har svårt att ens stundvis verka naturlig. Lika schablonartad blir den äkta mannen Mara (Esa-Matti Long), en yrkesmilitär som reagerar på den uppkomna krisen med våldshot och ensamsupande till dånande operamusik.
Det är bara Sari Puumalainen som lyckas blåsa liv i sin karaktär, men så har hon också mest att jobba med. Hon avdramatiserar snyggt de mest pompösa replikskiftena med fnitter eller överspelade suckar och man kan tro på hennes dilemma. Ämnet är ju inte långsökt, och talar säkert till många av teaterbesökarna. Men något nytt tillför Lampelas pjäs inte, det är helt enkelt samma gamla medelålderskris.