Filmrecension: Fräckt i det episodiska formatet
Antingen gillar man den här typen av humor eller också låter man bli, skriver Krister Uggeldahl om Aleksi Salmenperäs nya film.
Vitsord:
Distraktioner (Häiriötekijä) är Aleksi Salmenperäs nya film. En episodiskt upplagd historia som tog sina första steg på teaterscenen, inom ramen för Q-teatteri i Helsingfors.
Det är fråga om en komedi, en svärtad sådan. I klartext innebär det att filmen tar avstamp i de mest pinsamma av scenarier, vissa mera vardagliga än andra.
I den inledande episoden möter vi Tommi Korpelas mäklare som går på husvisning med ett yngre par (Elena Leeve och Eero Ritala), bara för att under processens gång förnedra sin manliga ”motpart” som till slut helt tappar förståndet.
Följande ut är Pirjo Lonkas turistguide som inför en grupp japanska besökare förlorar koncepterna, en gång för alla. Korpela återkommer i rollen som jägare och karlakarl, en self made man som under sitt besök i huvudstaden, i sällskap av sin nya käresta (Lotta Kaihua), sätter Eero Ritalas IT-nörd och fempennisälskare på pottan.
Senare i filmen möter vi ett sällskap Miami-resenärer som på Helsingfors-Vanda flygplats konfronteras med den ultimata semestermardrömmen: deras bokning går inte att finna hur mycket personalen än letar och har sig.
Inte för intet kommer man att tänka på den danska tv-serien Klovn. Det här är på samma sätt fräckt och politiskt inkorrekt, som i episoden där Elina Knihtiläs adelsdam på dödsbädden ber sina nu vuxna ”horungar” att dra åt helsike, Exorcisten-style.
Episodfilmen är en erkänt knepig genre, en berättartradition som den argentinska Oscarkandidaten Wild Tales nyligen skänkte nytt blod åt. Det kan man inte alltid säga om Aleksi Salmenperäs alster som i regel får skrattet att fastna i halsen – om ens det.
Jag tvivlar inte en sekund på att ensemblen haft roligt när man plitat ihop dessa historier, så till den grad hutlöst (läs: surrealistiskt och anarkistiskt) är slutresultatet. Välspelat och kompetent berättat är det också, humoristiskt sett nyskapande.
Men även om man gärna skulle applådera slutresultatet får man lov att konstatera att skämten i sig inte alltid öppnar sig, att det ibland blir för absurt för sitt eget bästa.
Diplomatiskt sagt: antingen gillar man den här typen av humor eller också låter man bli.