Filmrecension: Ikonen Ingrid i med- och motgång
Stig Björkmans dokumentär över en av vita dukens största stjärnor bjuder inte på nyupptäcker eller sensationella avslöjanden. Ändå är den levande, intim och informativ.
Regi: Stig Björkman. Manus: Stig Björkman, Dominika Daubenbüchel, Stina Gardell. Röst: Alicia Vikander. Foto: Malin Korkeasalo. Musik: Michael Nyman.
Vitsord:
Som sig bör bygger Stig Björkman upp en helhet med intervjuer och inslag från Ingrid Bergmans gamla filmer. Men som en röd tråd i dokumentären löper de privata filmer som Ingrid tagit av familjemedlemmarna och vardagslivet, eller någon annan i familjen av henne. Nästan med besatthet dokumenterade hon vardagen, en verksamhet som tog vid redan på 1930-talet och som säkert var ett arv från fadern, fotograf och amatörfilmare. Modern dog då Ingrid var tre år och fadern tio år senare.
Filmandet har också drag av kompensation och konservering. De fyra barnen som medverkar i dokumentären, Pia Lindström, Roberto och tvillingsystrarna Isabella och Ingrid Rossellini, ger en kärleksfull bild av henne utan att ändå dölja att det gällde en frånvarande mor för vilken karriären kom i första hand.
Redan tidigt blev Sverige för trångt för Ingrid Bergman. Efter ett gästspel i Tyskland 1938 (Kvartetten gifter sig) debuterade hon följande år i Hollywood med den nya versionen av Intermezzo. Till en början gjorde hennes längd (175 cm) producenten David O. Selznick något skeptisk (i Casablanca försågs Humphrey Bogart med rejält tjocka sulor i skorna) men med sin "screen presence", sin spontanitet och naturlighet gjorde Ingrid succé direkt. För Gasljus (1944) fick hon sin första Oscar.
Kontroversiell graviditet
Desto större blev fallet 1950, efterkrigstidens största celebritetsskandal i USA. Skilsmässor och skandaler må vara vardagsmat i Hollywood men nu gällde det Ingrid Bergman, inte Lana Turner. En nästan helgonlik varelse som spelat Jeanne d'Arc och syster Benedict i Klockorna i S:t Mary. Och hon var fortfarande gift med Petter Lindström då hon väntade barn med Roberto Rossellini. I det kalla krigets USA blev Ingrid Bergman en femtekolonnare som undergrävde landets traditionella värderingar. Senator Edwin C. Johnson kallade henne "en av de mest inflytelserika kvinnorna i världen i dag – och tyvärr en mäktig faktor i det ondas tjänst".
Kärleksaffären fick en förödande genomslagskraft i USA där den till och med trängde undan president Trumans tillkännagivande om utvecklandet av vätebomben från förstasidorna. Som Laurence Leamer gör i sin biografi kunde man också hävda att "USA var vid 1940-talets slut den starkaste nationen i världen, men landets sexuella mognad var en gänglig tonårings, fascination kombinerad med rädsla."
En annan estetik
Ingrid Bergman gjorde fyra långfilmer med Rossellini (plus en episod i Vi kvinnor och filmatiseringen av oratoriet Jeanne d'Arc på bålet). I dokumentären kunde dessa mer utförligt ha kommenterats av kunniga kritiker och filmhistoriker. I många kretsar står filmerna oerhört högt i kurs men av allt att döma var en Hollywoodstjärna som Ingrid Bergman, van att grundligt repetera sina repliker och roller, aldrig riktigt hemmastadd i sin makes estetik och improvisationsteknik.
Ett viktigt uppbrott blev hennes medverkan i Jean Renoirs Elena och männen (1956), en storsuccé i Paris som sedan banade väg för återkomsten och hennes andra Oscar för Anastasia (1956). Något av en slutvinjett i en remarkabel karriär blev mötet och samarbetet med en minst lika stark personlighet, med Ingmar Bergman i Höstsonaten (1978).
I magiska bilder kommer Ingrid Bergman oss levande till mötes i Stig Björkmans dokumentär där Michael Nymans musik inte just bidrar till något extra. Då vi får höra att hon inte bara filmade sin vardag utan sparade på brev och föremål av alla de slag, numera deponerade i Wesleyan University i Connecticut, går mina tankar plötsligt till en förtjusande bild som jag minns från tonåren och som jag fortfarande har kvar i mina sportlitteraturgömmor. Under OS i London 1948 uppvaktade Sveriges legendariska fotbollsbröder Gunnar, Bertil och Knut Nordahl på hotellet Ingrid Bergman med en fotboll försedd med namnteckningar av alla spelare i det svenska guldlaget. Ingrid tackade och bjöd på kaffe och tårta.
Säkert finns också fotbollen kvar någonstans i gömmorna.