Musikrecension: Osannolikt men fantastiskt
Gambisten Mikko Perkola visade under helgens Viapori Jazz att han också minsann kan sjunga.
Huvudstadens egen jazzfestival är extra kiva, för att låna Georg Malmsten, som också sjöng att man som stadin kundi är smart. Smart är också Viapori Jazz som i femton år varje gång bjudit på skräddarsydda produktioner, konserter som uruppförs på holmen och som i bästa fall senare kan avnjutas på annat håll.
Som vanligt rymde årets upplaga av festen även tvärkonstnärligt innehåll och frejdiga genrefusioner. Jukka Perkos (saxofoner), Mikko Perkolas (viola da gamba) och Samuli Kosminens (elektronik) osannolika instrumentkombination – det kosmiska mötet – var en av de senaste årens mest överraskande och lyckade konserter på dessa breddgrader.
Teppo Mäkynen (trummor), Jussi Kannaste (saxofon) och Tommy Lindgren (recitation) serverade samtidigt musik och litteratur under temat trumnoveller.
Gambisten Perkola, som även sjunger, är kanske en doldis i jazzkretsar fast han tidigare har uppträtt tillsammans med UMO. Perkola har tidigare verkat som kammarmusiker, spelat och spelat in Europa runt. Han har också spelat in J.S. Bachs gambasonater samt uruppfört ny musik av bland annat Lucio Garau, Giovanni Mancuso och Eero Hämeenniemi.
Trion spelade ett urval amerikanska standardlåtar med ett par kompositioner av Perkola inflikade och resultatet var absolut fantastiskt. Man hade ju före konserten ingen aning om hur mångsidigt det sjusträngade barockinstrumentet, närmare släkt med lutor och gitarrer än violiner, är. Att Perkola sjunger stilfullt med utmärkt artikulation, uttal och frasering var också en nyhet. Festivalens konstnärlige ledare Perko och hans musikaliska giv utgör däremot ingen överraskning. Virtuosen från Vittis är en garanti för god smak och dito idéer. Kosminen är en magiker vid sitt smörgåsbord av mojänger.
Bland styckena hördes My One And Only Love, When I Fall In Love och Charlie Hadens Silence. I Perkolas Fado do Moscow skapade kompositörens känslomättade ordlösa sång dramatiskt djup. Perko debuterade (mig veterligen) dristigt som sångare i My Romance. Styckets samplade och loopade komp byggde på melodins tre första toner som Perkola spelat, utökade med suboktav av Kosminen.
Sinä olet minun valkea taivaani, komponerad av Perkola till text av L. Onerva, förde mot slutet tankarna till ett Granada på 1300-talet.
I encorenumret hörde man innovativt perkussivt bruk av samtliga instrument och mycket roligt blev det då Perko inspirerades av Ravels Bolero. Saxofonistens toner harmoniserades elektroniskt.
Det är lönlöst att försöka beskriva musikens skönhet och idérikedom så jag hoppas att fler människor får en chans att uppleva programmet, levande (helst) eller på skiva.
Mäkynens, Kannastes och Lindgrens kombination av Herman Hesses texter och jazzimprovisation kändes tungrodd. Det var svårt att koncentrera sig på både musik och texter. I mitt fall kom orden som vanligt hack i häl efter det nästsista, musiken. Men Lindgrens recitation var tydlig och suggestivt taktfast.