Pia Ingström

Det pratas i Sabine Forsbloms nya roman Maskrosgudens barn, lika yvigt som i hennes förra (och första) bok Maskrosguden (2004). Det pratas skit och berättas vitsar och lögner och sanna historier och skräckhistorier från kriget och Fattigsvenskfinlands obygd, om Vatuhuvu Ett och Två, Kacka-Kalle och Gamlamommos bröstböld.
Men också om Susannas mamma som har omanglade rena Marimekkolakan skåpen fulla, om Toi Lesbo och de älskade slakthästarna i stallet, om språkstriden i korvkön, om skribaläger och klassresa till Leningrad.

Vi möter samma Bettina som i Maskrosguden, nu lite äldre. Hon är på väg in i sitt eget liv med egna nya berättelser, men fortfarande stadigt förankrad i familjelegendernas värld, fortfarande bosatt i Tattarmosans ruckliga paradis – efter ett olycklig mellanspel i en ny betongförort – och fortfarande morfars flicka. Pappa drar stroka (ström) och tubak, mamma uthärdar, tar ur fläckar på dagarna och packar kryddfisk på kvällarna för att ha råd med tubaken. Släkten har utökats med moster Hanneles ohängda ungar Beni och Kimmen.

I Bettinas och hennes släkts värld finns mycket att sätta ord på, berätta om och arrangera som pratflöde med knorrar, upprepningar och fräcka punch lines. Bettina, Betinkan, ibland "hon", ibland "man", ibland "jag" i texten som slingrar mellan perspektiven, bär med sig det här släktpratet, traderar och tar om. Ett vaksamt barn som lyssnat noga, på kaffedrickarsladder och fylleprat tillika. Inget är för litet, för hemskt eller för skitigt för att berättas.

Bara ibland blir man försagd:

"Hemma hos Susanna var det liksom så att allting var väldigt, väldigt annorlunda än hemma hos mej eller Tamminen. För det första var det lite besvärligt med att hälsa på föräldrarna. Hur har du haft det på sportlovet? Tack, jag lånade några trevliga böcker på biblioteket. Så intressant, vi var och skidade i Schweiz. För det andra var det så ljust. Fönstren var stora och gick ända ner till golven, lamporna många och blanka. För det tredje var det modernt. (...) För det fjärde så doftade det gott av nytvättade kläder och rena lakan, inte av sura halvårslakan och insvettade banlonjumprar som hos oss."

Och inte heller de djupaste känslorna av skam, sorg och saknad finns det plats för i det här pratet. De måste berättas på annat sätt, och Forsblom gör det modigt fast stämman skälver ibland i de mera introspektiva avsnitten.

Klass och rå barndom
Det handlar mycket om klass, men också om barndomens råa otillrättalagda värld av lukter, tvång, hjälplöshet, och högstadiemobbningen där den annars maktlösa kan uppleva stunder av maktberusning i flockens svårbegripliga hierarki.

Det är inte bara klass eller epok, det har en förfärande allmängiltighet i uppväxandets predikament. Barndomen och tonåren är sin egen skräckgenre, alltid och överallt. De första fylla&sex-experimenten gör inte livet rosigare.
Jag hoppas att det inte är någon nyhet för världen att det funnits, och finns, finlandssvensk arbetarklass med sönderarbetade lungor och finlandssvenskar med synnerligen obesuttna lantliga förfäder. Och att alla inte klarade klassresan genom 70-talets utjämnande skolreformer lika smärtfritt.

Stoffet är alltså livfullt, men det som lyfter den här romanen till något extraordinärt detta bokår är sättet att hantera det. Berättaren iakttar och återberättar, byter kameleontiskt skepnad och synvinkel från skvaller till intimt familjedrama. Forsblom gestaltar både det hon ser och de berättande rösternas mångfald genom träffsäkert stiliserad återgivning av ett dialektalt färgat språk. Det är energiskt och uttrycksfullt och medryckande.

När Sinitarran kom
Njut av den brutala summeringen av en historia om mommos ludikusin Gretas psykiska sammanbrott i det socialdemokratiska lyckoriket Sverige:

"Då vet man att någon ska föras när de börjar tejpa fast strokauttagen för att det luktar el, sa farsan. Och alla dårar blev ju så glada när Sinitarran kom på 70-talet. Den tätade ju mycket bättre än tejp som torkar och lossnar förr eller senare. Men att det skulle vara socialdemokratins fel? Aldrig i världen!"

Också jag har sett klumpar av blågrå häftmassa på underliga ställen hemma hos folk för vilka världen hamnat på sned eller börjat darra. Ludikusin betyder förresten ungefär "syssling". Det framgår av ordlistan i slutet av boken, men man ska vara en klen läsare för att inte kunna räkna ut det själv på ett ungefär.

Maskrosgudens barn är inte formfulländad, och något favorittrick känns igen från den förra romanen (lille masokistiske morbror Frankens Houdinitrick med den halvautomatiska tvättmaskinen). På ett gåtfullt sätt har också några av nyckelpersonerna bytt namn, trots att de uppenbart är de samma som i den föregående romanen.
Men den nya romanens oreda, mångfald och språkliga återvinningsteknik fäster den vid samhället och historien på ett mycket tillfredsställande sätt.

"Aj berätt, berätt", manar morfar sin svärson när han torkar tårarna  – av skratt, fyllesentimentalitet eller hosta – i bordduken under en lördagskväll med groggen koskenkorva-med–sockervatten. Jag instämmer, för jag vill att berättelsen om Bettina skall fortsätta och vi ska få veta hur hennes perspektiv på den tragiska och rojsiga och underbara släktens värld förändras med åren. Hon är på väg någonstans, det är uppenbart.