Wiazemsky: Borgarflickan och radikalen
Anne Wiazemsky handplockades som 17-åring av Robert Bresson för en filmroll, gifte sig med Jean-Luc Godard och skriver nu om sitt liv som vittne till den franska filmens och intelligentians förehavanden.
ROMAN
Anne Wiazemsky blev under slutet av 60-talet internationellt känd som stjärna i filmer av epokens mästarregissörer. De gav den unga, oskolade flickan ledande roller som hon bar upp med intuitiv kraft. Hon fortsatte sin film- och teaterkarriär långt in på 80-talet, tills hon alltmer lät litteraturen ta över. Sedan debuten 1988 med en novellsamling har skrivandet varit hennes huvudsakliga sysselsättning.
Wiazemskys romaner har ofta självbiografisk bakgrund. Som ättling till en rysk furstesläkt på fädernet, som barnbarn till nobelpristagaren François Mauriac på mödernet och efter ett hektiskt äktenskap med Jean-Luc Godard har hon ett rikt material att ösa ur.
Romanen En handfull människor (Une poignée de gens) handlar om hennes ryska släkt. Mitt Berlinbarn (Mon enfant de Berlin) berättar hennes fars och mors kärlekssaga i ett krigshärjat Berlin, där han är nyss frigiven lägerfånge och hon arbetar som ambulansförare för Röda korset.
I Debutant (Jeune fille) återvänder Wiazemsky till sin första kontakt med filmvärlden. Den legendariske Robert Bresson handplockar den 17-åriga skolflickan för att spela huvudrollen i filmen Au hasard Balthasar, en rörande historia om en naiv bondtös och hennes åsna. Wiazemsky får kontakt med en bohemisk värld utanför den egna borgerliga miljön. Hon upplever sin första demonregissör och den märkliga attraktion som hennes ungdom och utstrålning utövar på äldre män. Hon gör dock sin sexuella debut med en mera jämnårig man ur filmteamet.
Wiazemskys två senaste romaner Ett avgörande år (Une année studieuse) och Un an après (ännu inte översatt) bildar tillsammans med Debutant en självbiografisk trilogi och är kanske hennes mest givande tidsskildringar. Såvitt jag kan se följer hon i romanens form strikt sitt eget livsförlopp. Hon dokumenterar sitt förhållande med Godard och skriver samtidigt både filmhistoria och politisk historia. Romanerna utspelar sig under två avgörande år i slutet av 1960-talet då majrevolten förbereds och äger rum. Hon är omgiven av personer som innehar nyckelpositioner i samhällsförändringen och under den europeiska filmens storhetsperiod.
Förtjusande framfusig
Sommaren 1966 skrev abiturienten Anne Wiazemsky ett kort brev till Jean-Luc Godard där hon konstaterade att hon hade tyckt mycket om han senaste film Masculin Féminin. Hon tillade att hon också tyckte om mannen bakom filmen.
Det verb hon använde sig av var franskans aimer, som också betyder ”älska”.
”Jag handlade utan att förstå innebörden av vissa ord”, kommenterar hon i Ett avgörande år nästan femtio år senare. Brevet leder till ömsesidig förälskelse vid parets första egentliga möte. Han är sjutton år äldre än hon, geniförklarad representant för den nya franska vågen med filmer som A bout de souffle, Alphaville och Pierrot le fou bakom sig. Hon är en strängt hållen familjeflicka, sedan faderns frånfälle bor hon med sin mor och sin bror i morfaderns högborgerliga, katolska hem.
Deras relation blir omedelbart också fysisk. I sin märkliga kluvenhet mellan konventionalism och frigjordhet finner den unga Anne Wiazemsky det mindre pinsamt att direkt gå i säng med en främling än att genast dua honom. Under ett tumultartat år slits hon mellan sin familj och sin älskare. Modern rasar över barnarovet och ondgör sig över förförarens opassande radikalism. Godard är blint possessiv i sin förälskelse.
Året uppfylls också, som romanens titel anger, av studier. Med samma effektiva framfusighet som hon närmat sig Godard, vänder sig Wiazemsky till en av epokens främsta filosofer Francis Jeanson för att få privatlektioner. Efter Jeansons inspirerande introduktion klarar hon inte bara sin filosofiexamen i studenten utan beslutar sig för att börja studera filosofi som huvudämne. Till sin besvikelse kommer hon inte in vid Sorbonne utan förpassas till förstadsuniversitetet i Nanterre, en kall och otrivsam omgivning där undervisningen saknar den empatiska glöd som Jeanson kunde förmedla.
Kinesiskan
Att Nanterre är den kommande revolutionens vagga förstår borgarflickan inte. Hon beundrar forna storheter som Sartre och Beauvoir och förhåller sig kyligt till de nya idolerna Foucault, Lacan och Althusser. Hon har vant sig vid intellektuella samtal med personer ur eliten: kretsen kring familjen Mauriac, Francis Jeanson, Godard och hans nära vänner filmkritikern Michel Cournot och regissörerna François Truffaut och Jacques Rivette. Studiekamraterna vid Nanterre känns puerila och oborstade. Hon känner inte någon större entusiasm när hon belägras av en rödhårig manlig student som till varje pris vill inviga henne i subversivt tänkande. Daniel Cohn-Bendit heter den bullersamma unga mannen.
Den som däremot till fullo förstår värdet av älskarinnans kontakter är Godard som håller på att politiseras i tidens anda. Han använder sig av hennes erfarenheter och av hennes person för filmen La Chinoise. Wiazemsky får den kvinnliga huvudrollen som hjärntvättad maoist i en fiktiv politisk grupp med bland andra Jean-Pierre Léaud som medlem. Beskrivningen av filminspelningen ger en intressant insyn i Godards arbetssätt som allsmäktig auteur; allt improviseras i hans medvetande – inte bara amatören Wiazemsky utan också de erfarna skådespelarna fungerar som uppdragbara dockor.
La Chinoise blir en omdebatterad film och ett startskott för studentrevolten. På kinesiska ambassaden i Paris uppskattas dock inte Godards syn på den av honom så beundrade kulturrevolutionen.
La Chinoise blir också en vändpunkt för Anne Wiazemsky. Hon kommer definitivt in i filmens värld. Hon går aldrig upp i någon sluttent i Nanterre. Till moderns förtret gifter hon sig med sin förförare. Mauriac ger sitt godmodiga medgivande då Godard formellt anhåller om dotterdotterns hand. Två absoluta motsatser och två epoker konfronteras vid de två männens ceremoniösa möte. Lilla Anne blir en bisak.
Efter vigseln belägras de älskande av paparazzi i scener som påminner om Fellinis La dolce vita. På familjesidan i Le Figaro utannonserar modern förbundet mellan ”dottern till furstinnan Wiazemsky och filmregissören Jean-Luc Godard”. Borgerskapets diskreta charm har vunnit en tillfällig seger.
Flickhustrun
I romanen Un an après är Wiazemsky 20 och Godard 37. Hon har spelat i makens Week-end och Pasolinis Teorema. Tillsammans har de besökt Kuba och USA. Han har gjort ett misslyckat försök att filma med the¸àç men John Lennon surar och vägrar ställa upp – inte ens då han erbjuds huvudrollen i en presumtiv film om mordet på Trotsky. Det blir överhuvudtaget ett surrealistiskt år, kantat av udda filmprojekt och överskuggat av studentrevolten som kommer att förändra det franska samhället.
Maj 68 är bokens höjdpunkt. I början av månaden stängs Nanterre som blivit en oroshärd under Cohn-Bendits ledning. Följande dag avbryts studentprotester i Sorbonne brutalt och ungdomens revolt är ett faktum Latinkvarteret förvandlas till ett kaos av protestmarscher, barrikadbyggen och råa polisrepressalier som når sin kulmen under den famösa ”barrikadnatten” den 10 maj. Revolten omfattas nu av arbetarrörelsen och landet lamslås av en generalstrejk.
För paret Godard, som har flyttat till en luxuös vindsvåning i Latinkvarteret, kommer deltagandet i majmanifestationerna att bestå av snabba utryckningar i solidaritet med studenterna och lika snabba reträtter till den egna trappan. Godards glasögon krossas gång på annan och han linkar halvblind på flykt undan polisen.
Odeonteatern ockuperas och blir en hemvist för det fria ordet. Wiazemsky ser nu till sin förvåning hur kultureliten respektfullt lyssnar på vad hon bedömer vara samma nonsens från studenternas sida som hon redan avfärdat under året i Nanterre. Godard å sin sida tiger under debatterna, trots att han gång på gång ombeds att uttala sig i egenskap av en av revoltens inspiratörer. Han aktiverar sig inför filmfestivalen i Cannes och reser personligen dit för att avbryta den som en sympatiåtgärd med studenter och arbetare.
För första gången riktar sig hans marxistiska förakt för borgerskapet mot Wiazemsky, som latar sig på Rivieran i tidningsmogulen Lazareffs villa istället för att delta i solidaritetsaktionen. Däremot ser han med ett välvilligt leende hur flickhustrun väcker sensation i kulturkretsarna när hon tar sig fram på rullskridskor i det strejkdrabbade Paris.
I slutet av månaden kommer de Gaulles motdrag. Den 30 maj väller högerns massiva parad fram längs Champ-Elysées. I täten marscherar kulturministern André Malraux och – den hängivne gaullisten François Mauriac. ”Har ni ingen skam i kroppen? Vid er ålder och så nära döden”, lyder Godards ofina kommentar.
Godards förvandling
Maj 68 avtonar. Paret Godard filmar med Rolling Stones i England. Wiazemsky spelar in en Moraviafilm med Bertolucci. Men för Godard är ingenting som förut. Inför ett chockerat auditorium i Rom deklarerar han den gamla filmens död och avsvär sig sina tidigare filmer. Han skymfar sina beundrare, inklusive den trogne vännen Berolucci. På samma häftiga sätt har han tidigare brutit med Truffaut.
Wiazemsky tecknar i sina två romaner ett detaljerat personporträtt av Jean-Luc Godard som passionerad och generös älskare och obegränsat uppslagsrik filmskapare, men också som en lynnig, instabil och självkoncentrerad människa. Hans politiska uppvaknande och pressen under majrevolten leder till en total omvärdering av det han dittills stått för.
Godard överger alla de spelfilmer han planerat innan maj 68. Under vinterns lopp ger sig han sig in i ett hopplöst dokumentärprojekt i Québecs nordligaste utmarker. Han sviker sina lokala uppdragsgivare och flyr från kölden och mörkret. Han tar avstånd från auteur-begreppet som han själv varit med om att skapa i den nya filmvågens begynnelse. Tillsammans med den stränge teoretikern från maj 68 Jean-Pierre Gorin och den gladlynte maoisten Jean-Henri Roger (i romanen kallade Charles och Jean-Jock) skapar han det politiska filmkollektivet Groupe Dziga Vertov. Först 1980 återkommer Jean-Luc Godard till spelfilmen.
Då är paret Wiazemsky-Godards saga all, sedan länge.
I maj 1969 filmar Wiazemsky i Italien medan Godard och hans marxistiska grupp gör politisk film i Tjeckoslovakien. Som vanligt föranleder hustruns frånvaro en manisk svartsjuka hos Godard och han gör ett självmodsförsök i förtvivlan över hennes förmenta otrohet.
Incidenten blir en vändpunkt i deras relation, som under nästan två års tid kommer att gå mot sin smärtsamma upplösning, skriver Anne Wiazemsky.
Hennes roll som privilegierat tidsvittne är slutspelad.
.