Pirkka-Pekka är full av utstrålning
Publiken fick köpa grisen i säcken när låtskrivaren Pirkka-Pekka Petelius presenterades för jazzfolket.
Sången var i centrum på den femtonde Viapori Jazz-festivalens torsdagskväll. Överraskningssolisten under överraskningskonserten var ingen mindre än Pirkka-Pekka Petelius. Att publiken inte på förhand fick veta vem som skulle uppträda hindrade inte att konserten var slutsåld redan ett par veckor innan.
Petelius är ingen Sinatra, men det är ju inte heller någon annan och PPP är som känt full av utstrålning och rättfram god stämning.
Att det inte är någon brist på nya, unga och kommande jazzvokalister av det kvinnliga slaget i vårt land kunde med säkerhet fastslås under den senare konserten i flygplansfabriken. Örhängena fick nytt liv då Josefiina Vannesluoma, Riikka Keränen, Karin Mäkiranta, Selma Savolainen, Kadi Vija, Stina Koistinen och Virva Immonen sjöng jazzstandards med nya egna finska texter.
Petelius sjöng nästan uteslutande helt nya sånger som han textsatt till Sami Pitkämös musik. Stilbredden var stor, men man höll sig inom gränserna för jazzig schlager. I det utmärkta bandet fanns välkända förmågor: Seppo Kantonen, Teemu Viinikainen, Ville Herrala, Abdissa Assefa, Ville Pynssi och den gitarrkompande Pitkämö, som är en av idéns upphovsmän.
Petelius lyrik härstammar från det egna livet, utan att ändå spegla verkligheten i förhållandet 1:1. Texter av den typen är oftast tråkiga och intetsägande om det är en ung och oerfaren person som nedtecknat dem, men i fallet PPP är det ju inte så. Han skapar universellare bilder av dåtiden och nutiden. Pitkämös musik var välskriven, stil- och rytmmässigt rörde man sig från bossanova och bolero via New Orleans till reggae.
Förutom de nya sångerna sjöng Petelius den gamla godingen Muistan sua Elaine som hade arrangerats till stilren bossanova. Ett nyare inlånat stycke var Bo Kaspers Bara för din skull, som PPP översatt till Vain sinun vuoksesi.
Bo Kaspers Orkester är ingen långsökt liknelse till detta program. Det här var liksom en lite roligare version av Bo Kaspers, vilket ju i och för sig inte är svårt att åstadkomma.
Viinikainen med elgitarrerna och Kantonen vid flygeln och synten stod för de flesta solona. Viinikainen lekte med sin pedal som ändrar tonhöjden och simulerade även Hendrix med humor, då inte Wes var i åtanke. Kantonen var briljant som alltid.
I Kasperlåten spelade Herrala kontrabassolo med stråke men även den ljusblå Fender Mustang-basgitarren fanns med.
De sju sköna unga damerna kompades av en lika ung trio; Samuli Kivelä rockade på elgitarren, Kaisa Mäensivu spelade kompetent kontrabas och Okko Saastamoinen trummade.
Som MC fungerade den sympatiske sprechgesang-artisten Paleface som inledde kvällen med rytmiskt talade fraser till ackompanjemang av trion.
Var och en av sångarna hade skrivit text till sin utvalda låt. Bland sångerna fanns Bye Bye, Blackbird, Angel Eyes och Juju av Shorter.
Alla sjöng schyst, men det största intrycket gjorde Selma Savolainens mörka och djupa röst. Kurt Weills Lost In The Stars klingade övertygande på finska. Stina Koistinen, som tillsammans med Saara Markkanen har skrivit text till ParkersBillie’s Bounce (Pomppu-Pete), har fin scenvana och scattar bra.