Operarecension: Wunderbar! är underbar!

Berlinmurens fall var en så pass omvälvande händelse under 1900-talet att den absolut måste behandlas i konsten.

I filmen Good Bye Lenin! (2003) kom allt att handla om en djupt troende kommunist som föll i koma strax innan muren föll. Det resulterade i att verkligheten måste rekonstrueras för henne när hon väl vaknade för att inte göra henne alltför skärrad.

I operan Wunderbar! är Berlinmurens fall närvarande genom en födsel som äger rum precis när muren faller. Två tvillingar föds, men bara den ena av dem överlever. För den efterlevande kommer hela livet att handla om att söka svar, ett rekonstruktionsarbete där man försöker förstå vem den andra var och hur det kom sig att just jag fick leva.

I bägge berättelserna finns inslag av tragik, men det är det surrealistiska och absurt komiska som dominerar.

Operan Wunderbar!, som i dessa dagar visas på Ateneum, baserar sig på ett prisbelönt hörspel som Riikka Pulkkinen skrev för Yle och som sändes 2013. För konceptet står Hilkka-Liisa Iivanainen som själv miste ett tvillingsyskon när hon föddes.

Det här är en rasande fartfylld och kompakt föreställning som tar åskådaren på en resa genom Europa men också genom historien. På fem videoskärmar bakom scenen visas tidningsurklipp och utdrag ur nyhetssändningar, till exempel från dagen då Honecker blev sjuk.

Det blir kanske lite oklart hur tvillingtemat egentligen hänger ihop med Berlintemat, och jag frågar mig om det senare är påklistrat. Å andra sidan har jag överseende – när berättelsen också annars är absurd, ska man inte fråga sig hur allt egentligen hänger ihop.

Lotta Wennäkoski är en så till vida fascinerande kompositör att hon aldrig har stannat upp utan snarare ständigt sökt nya uttryckssätt. Det här verket är ett led i den processen. Medan melodilinjerna ofta är anmärkningsvärt kantabla, är satsen ändå extremt komplex.

I "orkestern" spelar bara tre musiker (Maija Linkola, Sirja Nironen, Anna Laakso), men deras resurser utnyttjas maximalt. Musikerna får inte bara spela på sina instrument konventionellt, utan trakterar också nya instrument. Ukulelen är gammal i sammanhanget, betydligt mera exotisk är äggskivaren som kantele.

Musiken inbegriper omfattande solistiska partier, och samtidigt får musikerna stämma in i stämsång med fiolen som banjo, eller rytmisk talkörssång tillsammans med sångarna. Exceptionell multidisciplinär förmåga är ett krav och måste för dessa interpreter.

Sångarna är också toppen! Anu Hostikka, Tanja Kauppinen-Savijoki och Riikka Rantanen är fullfjädrade proffs både som operasångare med långt utvecklade röster och musikteaterskådespelare med skarpa karaktärer. Senast i finalscenens massiva romantiskt flödande terzett har mitt hjärta smultit för hela spektaklet. På sexmanhand klarar man sig galant utan dirigent, trots alla knepigheter.

Om det här är en föreställning förverkligad mestadels med kvinnliga krafter har männen (Joonas Tikkanen och Tuomas Lampinen) en roll i designen av scenografi och kostymer, som är lika prunkande som det övriga konstnärliga uttrycket. Alla från porrbruden till Berlinmuren själv med sitt graffitiklotter är snyggt gestaltade.

Wunderbar! är en underbar föreställning med en utmärkt balans mellan textrecitation, arior och dramatiska mellanspel och med ett uttryck som jag gillar skarpt.

Operan ges ännu två gånger, i kväll kl. 18 på lördag kl. 15, och sänds i Yle Radio 1 den 10.9 kl. 19.03.