Skivrecension: Mellan pop och mjukfunk
Jaakko Eino Kalevis debut på brittiska Domino Records bjuder på musik med psykedelisk krydda där han gör det mesta själv.
(Domino/Weird)
För ett antal år sedan kunde man se Jaakko Eino Kalevi bakom spårvagnsspakarna i Helsingfors, men han har ända sedan tonårstiden i början av 2000-talet också gett ut skivor både inom olika bandprojekt och som soloartist. Det har varit en resa med stationer som hip-hop, reggae, disco och electro, och senast överraskade han genom att ge ut det fantasifulla jazzalbumet Töölö Labyrinth. Som den eklektiker han är blandar han gärna också ihop sina stilar, men de mjuka synthbeatsen, saxofonen och hans drömska sång är element som alltid återkommer.
Det nya, självbetitlade albumet (hans debut på brittiska Domino Records) består av musik i skärningspunkten mellan pop och softfunk, med psykedelisk krydda. Han gör det mesta själv, och rör sig med stöd av gästande Jorja Renns stilsäkra saxofon på gränsen till de bitterljuva landskap som präglat Bryan Ferrys senare inspelningar.
Det kan väl hända att JEK:s styrka som låtskrivare snarare framträder i de enskilda, känsligt utmejslade detaljidéerna än i helhetseffekten, men de förföriska stunderna är många, och infaller i första hand just när Renns saxofon är närvarande.