Skivrecension: Kammarmusik à la Sallinen
Som en röd tråd genom Aulis Sallinens produktion går en serie löst besläktade verk kallade Kammarmusik. De åtta verken tolkas av Jyväskyläsymfonikerna med Ville Matvejeff och Ralf Gothóni på en ny dubbelplatta.
Jyväskylä Sinfonia under Ville Matvejeff & Ralf Gothóni. Solister: Arto Noras, cello, Alexis Roman, altflöjt, Ville Matvejeff, Ralf Gothóni, piano, Jyväskylä Sinfonia blåskvintett, Meta4. (Ondine 2 CD)
Aulis Sallinen, 80 i april i år, har gått en märklig väg från en av konstmusik-Finlands stora (opera)hjältar, och modernistgenerationens favorithatobjekt, via nästintill ett outsiderskap mot något som ter sig som en renässans för hans humana och sällsynt personligt hållna musik.
Som en röd tråd genom stora delar av produktionen går en serie löst besläktade verk kallade Kammarmusik. Till skillnad från Paul Hindemiths svit med samma namn nyttjar Sallinen enbart stråkorkester och solopartierna varierar avsevärt såväl till karaktären som vad sammansättningen beträffar.
Mest framträdande är det solistiska elementet i Kammarmusik III med underrubriken Don Juanquixotes nokturnala danser (1986), skriven för Arto Noras som även nu tar ut de dansanta cellosvängarna med besked. Sallinen bemästrar sina populärmusikflirtar intill perfektion och stycket går en lika härlig som intrikat balansgång mellan det lättillgängliga och mer svårfångade.
Organiskt tonspråk
Kammarmusik I för stråkorkester (1975) för med sina klusteraktiga folkmusikaliska allusioner osökt tanken till Pehr Henrik Nordgren, även om Sallinens musikaliska livssyn är något ljusare. Den för altflöjt och stråkar skrivna Kammarmusik II (1976) speglar i sin tur ett, inte minst från operorna och symfonierna, bekant repetitivt färgat och organiskt framväxande tonspråk.
Kammarmusik IV, Metamorfoser över Elegi för Sebastian Knight för piano och stråkar (2000), är en adaption av ett verk från 1964, som baserar sig på det något tidigare skrivna solocellostycket, och som tydligt visar hur tidigt Sallinen fann många av sina karakteristiska uttrycksmedel.
Kammarmusik V, Barabbasvariationer (2000), föregriper det märkliga verket Barabbasdialoger och är ursprungligen skriven för dragspel och stråkar, men hörs här i Ralf Gothónis pianoarrangemang. Kammarmusik VI, med undertiteln 3 invitations au voyage, för stråkkvartett och stråkorkester (2006) är åter en av de mest personligt, och typiskt sallinenskt melankoliskt, hållna i sviten.
Gallisk charm
Kammarmusik VII, Cruselliana, för blåskvintett och stråkorkester (2008) skrevs för musikfestspelen i Sallinens skolstad Nystad och är med sin charmigt galliska färgläggning den mest oproblematiska av de åtta.
Den emotionellt djupt kända Kammarmusik VIII (Puut, kaikki heidän vihreytensä) för cello och stråkar (2009) är tillägnad minnet av Paavo Haavikko, librettist till två av Sallinens operor.
Tonsättar-pianist-dirigenterna Ville Matvejeff och Ralf Gothóni delar på det konstnärliga ledarskapet med den äran, även om jag för variationens skull gärna hade hört originalversionen av Barabbasvariationerna.
Samtliga solister, enskilda och kollektiva, musicerar med känsla och finess och Jyväskylästråkarna håller överlag en glädjande hög nivå.
Ondine är att gratulera till en lika stilig som angelägen satsning på en av våra viktigaste nulevande tonsättare och Jouni Kaipainens enormt vederhäftiga konvoluttext sätter guldkanten på det hela.