Operarecension: Var hon en häxa?
Lusia Korhonen var en av de sista i Finland som ställdes inför rätta för häxeri, men någon dom hann aldrig falla över henne eftersom hon hängde sig strax innan. På scenen lever hon kvar.
Musik Juha T. Koskinen, libretto Hannu Väisänen, regi & koreografi Jorma Uotinen, ljus Ville Aunola, visualisering & dräkter Carmela Wager. På scenen: Virpi Räisänen, Vili Saarela, Jorma Uotinen, Jarkko Lehmus, Atte Kilpinen, Riku Lehtopolku, Kimmo Alakunnas. Musiker: Temperakvartetten, Elina Mustonen, cembalo, Antti Suoranta, slagverk, Teemu Kauppinen, kontrabas, Ilkka Puputti, valthorn. Dirigent Jonas Rannila. Helsingfors festspel, Sellosalen 23.8.
Operan Lusia Rusintytär baserar sig på en verklig historia om runosångaren Lusia Korhonen som antas vara den sista i Finland som åtalades för häxeri. Någon dom hann aldrig förkunnas eftersom hon strax innan tog sitt liv genom att hänga sig i ett rep i ett träd.
Trädet finns alltjämt kvar i Ahmas by i Utajärvi kommun i Norra Österbotten, där den aktuella operan om hennes liv uruppfördes i början av augusti. I Utajärvi framfördes hela operan som en utomhusföreställning, men när föreställningen visades för publiken i huvudstadsregionen i söndags skedde det inomhus under Helsingfors festspels föreställning i Sellosalen.
Månne inte någonting väsentligen därmed också gått förlorat. Vissa saker, speciellt allt som har med akustik att göra fungerar alldeles säkert bättre inomhus och förvånansvärt bra används Sellosalens scen för allt som skall utspela sig där. Ändå känns det här repet som hänger från taket lite torftigt och vetskapen om att huvudrollsinnehavaren faktiskt hängde i samma träd som Lusia Korhonen gjorde på 1600-talet gör en bara mera nyfiken.
Starka ingredienser
Man tycker att här borde finnas alla ingredienser för ett lyckat operaverk med teman som inkvisition, häxjakt, desperation och depression och ett tragiskt öde med en kvinna som till slut begår självmord. Ändå haltar den här berättelsen lite. Eventuellt beror det på librettisten Hannu Väisänens uttryckliga strävan att lämna slutet på något plan öppet, som för att inge hopp. Eventuellt beror det på de svårigheter som Juha T. Koskinen mötte med partituret under arbetets gång, något som han själv talar om i programbladet. Det är som om upphovsmännen och regissören Jorma Uotinen inte blivit riktigt på det klara med hur man kunde få till stånd tillräckligt med dramatik i berättelsen. Man har använt sig av en kör, som återges från ett ljudband, och en pojksopran (den välsjungande Vili Saarela), som representerar månens röst, men i övrigt är föreställningen helt och hållet Virpi Räisänens och de manliga dansarnas, som tidvis konkurrerar om uppmärksamheten.
Eventuellt hade man kunnat visa på mera av interaktionen med den omringande världen, hur en person som står åtalad för häxeri bemöts av sin omgivning, hur hon bespottas, vilka argument som förs fram. Något av det här finns återgivet i rättegångsscenen där rösterna återges från ett ljudband, men kanske var monologoperan trots allt inte bästa tänkbara form för den i sig starka berättelsen. Eller så beror svårigheterna bara på att texten var svår att uppfatta då textningsmaskin saknades.
Släkt med Korhonen
Virpi Räisänen ville uppenbarligen beställa en opera där hon själv kunde tolka huvudrollen, och det är precis vad hon gjort. Det råkade sig inte bättre att Räisänen, som själv är bördig från samma trakter, också visade sig vara avlägset släkt med personen hon gestaltar. Räisänen sjunger i många hänseenden bra, ofta vackert och melodiskt med sin uttrycksfulla mezzostämma.
Jorma Uotinen står själv på scenen i form av en lömsk äldre herreman som smyger runt (som en Wandererkaraktär). Som koreograf har han bakat in några ordentliga dansnummer som framförs proffsigt av de manliga dansarna (Jarkko Lehmus, Atte Kilpinen, Riku Lehtopolku och Kimmo Alakunnas).
Orkestern under ledning av Jonas Rannila håller genomgående en rätt låg profil. Temperakvartten och valthornet (Ilkka Puputti) spelar dämpat och bäst kommer jag ihåg Elina Mustonens vilda cembalofantasier och den färg som dessa ger, den tidvis mullriga kontrabasen (Teemu Kauppinen) och slagverken (Antti Suoranta) som används anmärkningsvärt sparsamt om man bortser från det frekventa schamanistiska trummandet.
Om orkestermedlemmarna mestadels fick hålla igen under föreställningen, fick man i stället visa framfötterna under den stiliga konserthalvan som föregick operan: inledningsvis sista satsen ur Rautavaaras första stråkkvartett med ypperliga Temperakvartetten, Olli Mustonens solocembalostycke Sielulintu själfullt spelat av Elina Mustonen, Ilmari Mäenpääs performansstycke från 2006, Trasparente för stråkkvartett, video och violinspelande mezzosopran (med Virpi Räisänen, förstås) och Magnus Lindbergs suveräna tidiga stråkkvintett ... de Tartuffe, je crois från 1981, eldigt och proffsigt tolkad av Temperakvartetten och pianisten Johannes Piirto.
Lusia Rusintytär ges på Uleåborgs stadsteater 28 och 29.8 och hörs i Yle Radio 1 den 17 september kl. 19.