Musikrecension: Innovativt arrangerad nostalgikavalkad
Inför en hänförd publik firade festivaltältet sina tjugo år med pop och nostalgi.
Huvilatältets 20-årskonsert 18.8. Medverkande: Ilkka Alanko, Ismo Alanko, Pauli Hanhiniemi, Janna Hurmerinta, Cyde Hyttinen, Tapani Kansa, Timo Kämäräinen, Marjo Leinonen, Antti Paalanen, Paleface, Mari Palo, Kauko Röyhkä, Emma Salokoski, Yona. Olympia-orkesteri.
Jubileer kan begås på många sätt. När det så kallade Huvilatältet vid Tokoistranden firar sina två decennier sker det inte med en ambitiös splitterny storsatsning utan med en nostalgidrypande kavalkad från åren som gått.
Och det är väl inte helt fel. Vem vill inte höra suveränt mångsidiga Emma Salokoski tolka Eva Dahlgren och Radiohead med samma utsökta känslighet, vem kan väl gardera sig mot Tapani Kansas nackhårsresande Olavi Virta-hommage Hopeinen kuu och vem spetsar inte öronen till Yonas kreativa version av Pelle Miljoona-klassikern Tahdon rakastella sinua?
Marjo Leinonen har en högst personlig röst och koreografi och hennes syn på Patti Smiths Because the Night var definitivt annorlunda och definitivt spännande. Kauko Röyhkä var ett logiskt val som Lou Reed-tolkare, medan det var svårare att inse vad Mari Palos i sig smakfulla version av Queens Love of My Life hade i sammanhanget att göra.
Tribut till Gösta
Crescendot inföll med flotta versioner av låtar signerade Irwin Goodman och Rauli Badding Somerjoki för att krevera i en grande finale tillägnad Leevi and the Leavings, där Sössölandian kultakurkut (Ismo & Ilkka Alanko, Cyde Hyttinen) framförde några bejublade nummer från 2004 års minneskonsert för Gösta Sundqvist.
Och vem kan väl på allvar motstå Teuvo, maanteiden kuningas och, inte minst, Pohjois-Karjala? Inte åtminstone tältpubliken, som gungade, klappade och sjöng med av hjärtans lust – liksom i den festliga encoren; veritabla Neljä baritonia-hiten anno 1997, Pop-musiikkia.
I en central roll hade vi första tältdecenniets eminenta husband, Olympia-orkesteri, och musikaliska ledarna Seppo Kantonens och Jarmo Saaris innovativa arrangemang var en ständig källa till fascination. Något som däremot inte kan sägas om den grötiga mixningen, som lyckades trolla bort inte bara Mikko Perkolas gamba och Pepa Päivinens blås utan även en stor del av sånglyriken.