Finns det goda gärningar?
Ett våldsamt, rasistiskt och egoistiskt Europa målas fram i Backa Teaters dynamiska dokumentärpjäs på Stage-festivalen.
Text och regi: Mattias Andersson. Scenografi och kostymer: Ulla Kassius. På scenen: Marall Nasiri, Bahador Foladi, David Fukamachi Regnfors, Ylva Gallon, Anna Harling, Ove Wolf.
Backa Teaters föreställning på Korjaamo under Stage-festivalen 15.8.
En man ligger blodig och medvetslös på scengolvet i bara kalsongerna. En annan man närmar sig och erbjuder sin hjälp. Han erbjuder sig att betala den halvnakna mannens bussbiljett (scenen utspelar sig på en busshållplats) och lånar honom sin rock. Men som tack för sin hjälp blir han rånad och misshandlad och plötsligt är rollerna ombytta. Nu ligger han själv blodig och avsvimmad på gatan, medan den första mannen går i väg med hans kläder och tillhörigheter.
Att göra goda gärningar kan vara riskabelt, och därtill är godheten i gärningen sällan entydig. Ofta finns det en annan bakomliggande orsak till handlingen. Om man ger pengar till en tiggare till exempel, handlar det då om en verklig vilja att hjälpa, eller om att man själv ska må bättre?
Sådana frågor finns i bakgrunden till Mattias Anderssons föreställning Har du gjort en god handling någon gång? Dokumentärpjäsens bakgrund är att unga människor runtom i Europa fått svara på frågan som utgör pjäsens titel. Tre av svaren har dramatiserats och uppförs sida vid sida på scenen som indelats i sektorer med svartgul tejp på golvet. De övriga svaren läses upp av skådespelarna eller på band, och bildar en slags fond till det som spelas upp på scenen.
Ett sorgligt Europa
Förutom berättelsen om männen på busshållplatsen får vi följa med en kvinna som bjuder in en tiggare till sitt hem, och ett äkta par som har problem i sitt förhållande. De tre berättelserna belyser på olika sätt problematiken kring goda gärningar.
Berättelsen om kvinnan och tiggaren är till en början närmast komisk och absurd, då kvinnan i sin översvallande hjälpsamhet så småningom skänker bort hela sin egendom till tiggaren. Men en vändning kommer, det finns nämligen en annan historia bakom, och plötsligt ifrågasätts hela scenariot.
På ett motsvarande sätt ifrågasätts motivet för den goda gärningen i berättelsen om mannen som vill bjuda sin utbrända fru på semester i Paris och själv stanna hemma och jobba och sköta barnet. Frun verkar helt manisk i sin ovilja att tro att mannen gör det bara för hennes skull, men så småningom verkar det som om hennes cynism inte är helt ogrundad.
Det är ett sorgligt europeiskt samhälle som möter oss i pjäsen. Många av berättelserna präglas av våld, rasism och egoism. Kanske är det för att den goda gärningen verkar kräva att den som hjälper har ett övertag över den som blir hjälpt. Därmed blir godheten ofta bara en ljuspunkt av efemär art i en hopplöst brutal och orättvis verklighet.
Trots att det moralistiska i frågeställningen lätt kan utmynna i kvasifilosofisk spekulation och pedagogisk präktighet lyckas man skapa en dynamisk föreställning av materialet. De tre berättelserna som dramatiserats är väl valda då de är både mångtydiga och svårförklarade, och den goda gärningen därmed ifrågasätts snarare än bekräftas.
Scenlösningen med de tre parallella handlingarna är både snygg och välfungerande, och speciellt intressant blir det när berättelserna så småningom bryter sina ramar och börjar skava mot varandra.
De genompräktiga citaten om godhet som bildar föreställningens avslutning, från ett antal förutsägbara källor som Bibeln och Albert Einstein, hade man ändå med fördel kunnat utelämna.