Skivrecension: En rå dos turboproge
Kaleidobolts debutalbum bjuder på instrumentalt tight samspel som körs med turboväxeln i. Vilken groove!
Pink Tank Records
Lås in en proggrockartrio i ett rum, ge dem en dos doom metal, psykedeliskt och hårdrock. Resultatet blir Kaleidobolts debutalbum med ett opolerat sound där ett instrumentalt tight samspel körs med turboväxeln i. Vilken groove! Jag försöker sitta med armarna i kors och analysera kritiskt, men det gungar konstant i den stela ryggen.
Trots långa låtar med improviserade utsvävningar löper en röd tråd genom skivan. Crescendon byggs upp snyggt och går från luftiga rymd-tingeltangel till häftiga bluesrocksolon och tunga doomriffar. Det råa soundet ger instrumenten en skarp närvaro.
Kaleidobolt måste klassas som ett slags retroband; 70-talsreferenserna är tydliga. Visst blir vissa manér aningen pastischartade, som den skanderande, ekande sångrösten. Man har hört det här förr, tänker jag stundvis, men man gör det väldigt fräscht.
Turboväxeln gäller förresten bandet överlag. Bandet grundades så sent som 2014 och har hunnit med flera spelningar och ett par utgåvor. Bandet har redan jämförts med legendariska Kingston Wall. Väntar med stort intresse på fortsättningen.