Musikrecension: Välregisserat chefsbyte i Åbo
Topi Lehtipuu räckte över stafettpinnen eller taktpinnen åt Ville Matvejeff på Åbo musikfestspels avslutningskonsert i lördags.
Åbo filharmoniska orkester, dir. Jaakko Kuusisto, sol. Antti Siirala, piano samt Topi Lehtipuu, Kevin Greenlaw, Helena Juntunen och Waltteri Torikka, sång. Glinka, Beethoven, Williams m.fl. Åbo musikfestspels avslutningskonsert ”Stafettväxling” i Åbo Konserthus 15.8.
Uvertyren till Michail Glinkas opera Ruslan och Ludmila angav genast tonen: detta skulle bli en rolig kväll. Jaakko Kuusistos otroligt snabba tempo utmanade kollegerna i Moskva och S:t Petersburg, vilka lär tävla om vem som spelar uvertyren snabbast, och Åbofilharmonikerna reagerade glatt.
Antti Siiralas och Jaakko Kuusistos läsning av Ludwig van Beethovens pianokonsert nr 5, Kejsarkonserten var dynamiskt slående och muskulös. Orkesterns arbete var gediget, inte minst stråkarnas och Siiralas spel samtidigt sakligt och medryckande virtuost. Än en gång hade man glömt att skriva ut satserna i programhäftet vilket fick en stor del av publiken att tro att det hela var över efter den omfattande första satsens kejserliga final.
Om andra delen av musikfestspelens avslutningskonsert var tänkt som publikfrieri lyckades man till hundra procent: konserten var utsåld. Stommen i det brokiga urvalet bestod av satser ur John Williams musik till filmen Star Wars, en oerhört grant orkestrerad, bullrig musik som nog torde fungera bättre på filmduken än på konsertestraden. Att musiken har blivit populär som bröllopsmusik är inte förvånande, så mendelssohnskt som fanfarerna i Throne Room klingar.
Barytonerna Kevin Greenlaw och Waltteri Torikka visade tillsammans med publikflirtande Helena Juntunen att även operasångare kan sjunga populärmusik. Där fanns Kiss Me Kate, Monthy Python, Satumaa-tango med mera. Till stilen hör tydligen att man sjunger i mikrofon vilket jag tyckte lät besvärande högljutt och onaturligt och dessutom helt onödigt med dessa stora röster i Konserthusets generösa akustik. Åbofilharmonikerna njöt uppenbart av de granna orkestreringarna och bättre dirigent för denna musik än mångsidige Jaakko Kuusisto har jag svårt att tänka mig.
Avgående konstnärlige ledaren för Åbo Musikfestspel, Topi Lehtipuu lade nästan demonstrativt ifrån sig mikrofonen, kallade in eminente lutisten Eero Palviainen och sjöng en aria ur Claudio Monteverdis opera l’Orfeo. Vilken lisa för själ och öra efter allt det granna tomma tunnor-bullret!
Stafettväxlingen skedde högtidligt och välregisserat till tonerna av Edward Elgars Pomp and Circumstance. Stafettpinnen (läs: taktpinnen) bars in på en kungligt röd kudde medan Kuusisto diskret gled ner från dirigentpodiet – orkestern fortsatte – blivande konstnärlige ledaren, Ville Matvejeff tog upp pinnen, steg upp på podiet och dirigerade proffsigt och energiskt resten av Elgars marsch. Stiligt!