Tjuren från Hell’s Kitchen
En hel del äkta vara, men som helhet är boxningsfilmen Southpaw föga överraskande.
Manus: Kurt Sutter. Foto: Mauro Fiore. I rollerna: Jake Gyllenhaal, Rachel McAdams, Oona Laurence, Forest Whitaker.
Vitsord:
Det är med boxningsfilmer lite som med den amerikanska västern; det är en genre som bara vägrar att lägga sig, trots att den många gånger varit nere för räkning.
I Antoine Fuquas Southpaw kretsar handlingen kring Billy Hope (Jake Gyllenhaal), den under struliga omständigheter uppvuxna Hell's Kitchen-sonen som med framgång försvarar sin titel i klassen lätt tungvikt.
Billy backas upp av hustrun och själsfränden Maureen (Rachel McAdams) samt dottern Leila (Oona Laurence) och även om kärestan är rädd för att Billy tar för mycket stryk i ringen (försvaret är inte hans bästa sida) kan man tala om en harmonisk familj.
Allting förändras när Maureen omkommer i samband med ett till synes oskyldigt bråk med en trutbulig konkurrent. I den därpå följande matchen skallar Billy domaren varpå hans tävlingslicens dras in.
Inte nog med det: han förlorar också vårdnaden om sin dotter plus att lyxvillan hamnar under klubban. I samma veva försvinner Billys manager som porträtteras av Curtis ”50 Cent” Jackson.
Southpaw är ingen dålig film, det ska sägas. Den är ytterst välspelad (Jake Gyllenhaal, senast aktuell i Nightcrawler, håller på att bli en riktig karaktärsskådespelare), atmosfärisk och redo att ta stryk.
Problemet är att filmen inte har så mycket nytt att komma med.
Där David O. Russells The Fighter (med Mark Wahlberg och Christian Bale som krångliga pugilistbröder) och Clint Eastwoods Million Dollar Baby – Oscarvinnare anno 2004 – framstod som genuint fräscha, vandrar Fuqua längs upptrampade stigar.
Det här med far och dotter känns lite väl melodramatiskt, detta samtidigt som den tredje akten osökt för tankarna till Eminem-rullen 8 Mile (mannen figurerar också på soundtracket).
Som sagt: mycket av det här är bra, rentav äkta vara. Men som helhet är det föga överraskande.