Gripande om Tyskland år noll
Förintelsen och dess tragiska efterspel skildras tidstroget i dramat Phoenix.
Manus: Petzold, Harun Farocki, efter en roman av Hubert Monteilhet. Foto: Hans Fromm. I rollerna: Nina Hoss, Ronald Zehrfeld, Nina Kunzendorf.
Vitsord:
Det har sagts förut och det tål att sägas igen: när det gäller att skildra den ställvis beckmörka samtidshistorien låter tysk film och teve bli att sticka huvudet i busken, har den gjort alltsedan 1970-talet när man gjorde upp med arvet från den förfalskade Heimat-traditionen.
I sin förra film, fantastiskt fina Barbara, gick regissören Christian Petzold in för att skildra 80-talets östtyska vardagsverklighet. I Phoenix (den mest träffande av titlar, här hämtad från en jazzklubb i den amerikanska zonen av ruinstaden Berlin) handlar det om Förintelsen eller rättare sagt dess tragiska efterspel.
I filmen återförenas Petzold med Nina ”Barbara” Hoss, i rollen som vanskapt koncentrationslägeroffer. Tack vare väninnan Lene (Nina Kunzendorf) lyckas Nelly (Hoss) så småningom komma på fötter, detta samtidigt som hon genomgår en ansiktsoperation (i ett försök att radera ut de värsta ärren).
Tanken är att Nelly och hennes väninna ska åka till Palestina för att starta om, men nu blir det ju inte riktigt som man tänkt sig. I stället för att blicka framåt väljer Nelly, ex-sångfågeln, att blicka tillbaka. Det vill säga att leta upp äkta mannen Johnny (Ronald Zehrfeld) som enligt Lene förrådde Nelly, judinna till börden.
Inte överraskande tycker sig Johnny se vissa likheter med sin gamla flamma, varpå han kläcker en idé som går ut på att presentera den ”nya” bekantskapen för Nellys släktingar. Tanken är att lägga beslag på de ”gamla pengar” som i slutet av 30-talet överfördes till Schweiz.
Phoenix påminner inte sällan om just Barbara. Här har vi samma lätt distanserade berättande, ett lugn och ett cool som bortser från de strikt melodramatiska aspekterna.
Till det kommer den fint fångade tidsbilden: en känsla av desperation, vanmakt och cynism – inte sällan för filmen tankarna till Rainer Werner Fassbinders Maria Brauns äktenskap – som gör att det mesta är till salu.
Det gäller att överleva, inte nödvändigtvis att leva.
Samtidigt ska det sägas att Phoenix inte är fullt lika nykter och realistisk som exempelvis Barbara. I filmen finns drag som snarare för tankarna till Alfred Hitchcock och hans trixande med förväxlade identiteter – utan att Christian Petzold för den skull nämnvärt skruvar upp tempot.
Det kan ses som en nackdel, visst, men också som en fördel. För faktiskt är detta ett drama om det efterkrigstida Tyskland, om de hemligheter och lögner som följer i krigets kölvatten. Om behovet av att tiga ihjäl Förintelsen och dess offer.
Nina Hoss i huvudrollen är bara en av de faktorer som gör att man till slut köper slutresultatet. Hon utstrålar en svalhet och illusionslöshet som i kombination med kärleken till äkta mannen Johnny gör Phoenix till en avgjort intressant historia.
Med spänning väntar man på när den inhemska filmen lägger krigsåren bakom sig och berättar om vad som hände sen, när skulden skulle kvittas och såren slickas.