Om religion, fundamentalism och religiös läskunnighet
Gammallaestadianernas årliga sommarmöte, i år på Söderfjärden i Solf. Hela 75 000 personer samlade på en lerig åker, varav påfallande många barn och ungdomar, och allt är frid. Sicken religiös fundamentalism, fnyser mången.
Religion
Hur ska vi förstå detta? Och finns det någon koppling mellan den religiösa fundamentalismen och dess sekulära motpol, det lika kategoriska förnekandet av all religion? En attityd som fick författaren Kaj Korkea-aho att i vintras fråga sig om det alls längre finns något som är heligt. En tanke KSF:s vd Barbro Teir fångade upp, i ett inlägg på ett socialetiskt symposium på Lärkkulla, där hon ondgjorde sig över bristen på religiös läskunnighet bland dagens journalister (Kyrkpressen 13.5.2015).
Låt mig resonera vidare kring detta, utgående från en svensk utgåva av den amerikanske bibel- och Jesusforskarens Marcus J. Borgs The Heart of Christianity, ursprungligen utgiven 2003. Borg riktar sig uttryckligen till en sekulär läsekrets, vilket gör att analysen är befriande renons på den typ av retorik som får skeptiska läsare att stegra sig. Jag har själv fascinerats av religionen som fenomen, närmast ur sociologisk synvinkel, och fick nu en begripligare bild av Bibeln som en berättelse, som bär också för nutida tvivlare.
För det är så Borg läser sin Bibel, som en samling berättelser som ska läsas metaforiskt. Ingen ny insikt, förstås, och vi har också i vårt land en lång tradition av sådan teologi. Men ståndpunkten är fortfarande kontroversiell, inte minst i USA, där den religiösa konservatismen är stark, och det är i den kontexten Borg ska läsas.
Han delar schematiskt in de kristna tolkningstraditionerna i det "tidigare" och det "framväxande" paradigmet. Det förra traditionellt och bokstavstroget medan det senare tolkar Bibeln på ett sätt som inte står i strid med en vetenskaplig världsbild. Borg ställer sig entydigt på det senare paradigmets sida, och lyckas återge Bibelns centrala budskap så att det känns hållbart också för en agnostiker.
Det mest påfallande är Borgs betoning av det politiska budskapet. I hans läsning var Jesus i första hand en radikal samhällskritiker som inte dog för våra synder utan för sina farliga åsikters skull. Jesus blir inte ett dugg mindre för det, tvärtom. Själva poängen i Borgs framställning är att vi inte alls behöver vara bokstavstrogna för att behålla tron på de bibliska undren. De lyfter lika bra om vi läser dem som liknelser om verkliga händelser, som i metaforens form uttrycker någonting Större, bortom vårt förnuft.
Det är denna djupare sanning som för Borg är kvintessensen i kristendomen. Och inte bara i den utan i alla levande religioner. Också här visar Borg välgörande frisinne. En av de otäckaste sidorna i det "tidigare" paradigmet är ju anspråken på att ha mer rätt än andra, och erbjuda den enda biljetten till himlen. En helt ohållbar hållning, både intellektuellt och moraliskt.
Apropå himlen är Borg angelägen om att tona ner dess roll, och i stället framhäva betydelsen av att här och nu leva i enlighet med den moral Jesus lär ut. Men vad blir då kvar av religionen, annat än en samling universella moralprinciper? Inte mycket – och samtidigt allting, ifall vi vågar acceptera att det finns sådant vi aldrig kommer att begripa.
Det är kring detta för oss obegripliga som religionen i alla kulturer byggt upp regler och ritualer för vad som är heligt, och som i sista hand motverkar hybris, dvs. människans förhävelse. En "konstruktivistisk" gudsuppfattning helt förenlig med den typ av religionsförklaringar som är gängse inom sociologi och antropologi. Att religionerna ser olika ut förklarar Borg med det han kallar "kulturlingvistiska traditioner", det vill säga system av begrepp och symboler som får sin mening av den kulturella kontexten.
Liksom många andra har även jag nosat på andra religioner, men snabbt insett att de kulturella hindren är för höga. Religionen är ju ingen privatsak utan kollektiv, vilket också Borg understryker. Till och med ortodoxin och katolicismen känns främmande för den som vuxit upp i den lutheranska traditionen, hur trist den än ofta kan kännas.
Men den religiösa fundamentalismens frammarsch? Också den är förknippad med vårt behov av helighet, tydligast kanske när det gäller rekryteringen av vilsna västerlänningar till islamisk fundamentalism. Det är, tror jag, i själva utplånandet av gränsen mellan det sakrala och det profana som fröet till nya fundamentalismer gror. I en värld där allting är tillåtet, vulgariteten firar triumfer och kontrasterna mellan överflöd och fattigdom är groteska, är det helt logiskt att många reagerar med att förneka alltihopa, vända tidigare värden ryggen och tillbe andra och strängare gudar. Att religiös extremism i dag rekryterar så effektivt i välfärdens mitt är ett talande bevis på att vi i vår sekulära förträfflighet skapat existentiella tomrum av enorma proportioner.
Där finns också kopplingen till det Barbro Teir kallar "religiös läskunnighet" – en förutsättning för att vi ska förstå andra kulturer. Men inte bara den utan också vår egen. I likhet med Korkea-aho (och Marcus J. Borg) anser Teir att det måste finnas saker som är heliga i vårt samhälle. Ja, hon säger rentav, "medveten om det provokativa i uttalandet", att det heliga borde stå ovanför yttrandefriheten.
Det sistnämnda är svårsmält för en journalist – till vars yrkesstolthet det länge hört att fnysa åt allt vad religion heter. Men det är att göra sig lomhörd inför merparten av mänskligheten. Att visa respekt för andras tro handlar inte om att visa respekt för andras kantänka primitiva föreställningar utan om att besinna att vi alla står lika svarslösa inför de yttersta frågorna.
Att enas om var gränsen går, och skapa den "nivå av andlighet som kollektivt behöver fredas" är, som Teir själv konstaterar, en komplicerad uppgift. Men den måste likväl lösas, i alla kulturer.
Thomas Rosenberg
Skribenten är sociolog och samtidsanalytiker