Mammas svek gör ont i hela kroppen
Systrar begår modersmord på scenen i briljanta Traumaruumis.
Text: Seidi Haarla, Ruusu Haarla. Regi, dramaturgi, scenografi, kostym: Ruusu Haarla.
På scenen: Seidi Haarla.
Föreställning på Tammerfors teatersommar 6.8.
"Jag tror inte det ännu är aktuellt med någon försoning". Efter ett intensivt omvälvande, en och en halvtimme långt modersmord, får mammans meddelande till sina döttrar avsluta föreställningen Traumaruumis (Traumakropp).
Innan det har vi genom dottern Seidis ögon bevittnat hur denna mamma misshandlats av sin man, slutligen lämnat honom, och sedan fyllt sitt liv med sig själv, med sina "livskriser" och "meltdowns". Sorgen efter en död hamster bearbetar hon sängliggande i ett utdraget medicinrus, och efter det finns inte mycket tid och ork över för tonårsdottern som förtvivlat söker tröst hos mamman när pojkvännen försökt begå självmord.
Ju längre in i pjäsen vi kommer desto mindre sympatisk framstår mammafiguren som. Scenerna där mor sviker dotter är många och förkrossande. Efter att hon, synbarligen med fog, slaktats på scenen, har hennes sista ord ändå en fullständigt hjärtskärande effekt.
Systrarna Seidi och Ruusu Haarlas Traumaruumis sattes ursprungligen upp på Teaterhögskolan förra året. Den är en del av Ruusu Haarlas regiutbildning och Seidi Haarlas skådespelarutbildning.
Det är en omstörtande teaterupplevelse som mycket medvetet kittlar publiken genom att kryssa längs den speciella farleden mellan fiktion och verklighet. Inte en enda gång funderar jag på hur mycket klockan kan vara, jag fullkomligt uppslukas av den dysfunktionella familjens berättelse som spelas upp på Tammerforsteatern Telakkas scen.
Parodisk briljans
En blond tuggummituggande yrboll och en patetisk, vedhuggande gubbe. Vi får möta föräldrarna och dottern Seidi i olika livsskeden i Seidi Haarlas briljanta, uppskruvat parodiska tolkningar. Mamman, som mest påminner om en självupptagen tonåring, försöker förklara varför det var så svårt att finnas där för sina barn. Pappan ältar sin relation till sin egen far, trots att hans uppgift är att prata om sin dotters uppväxtår. Seidi – en brådmogen syster duktig – intygar att allt är toppen.
Lillasyster Ruusu försöker inte släta över eller förstå i pjäsen. Hon sitter i mörkret, bakom mixerbordet, men ber ibland sina föräldrar hålla tyst.
Trots att humorn genomsyrar föreställningen är allvaret ständigt närvarande i bilder och scener så starka att de känns i maggropen.
Mer än autofiktiv
Är det en balanserad bild av föräldrarna? Var mamman faktiskt ett monster? Frågorna dyker upp, men spelar i slutändan ingen roll. Det här är en föreställning om barnets upplevelse och hennes rätt att i konsten gestalta den utan att vara rättvis.
Som titeln antyder är det också en föreställning om kroppen. Barnets kropp som suger upp trauman som en svamp. Mammans närhet och distans till barnets kropp. Dotterns frigörelse när hon mot mammans avrådan klipper håret kort. Kroppens kollaps när dottern paralyserad ligger på golvet på en psykiatrisk avdelning och längtar efter att någon ska krama henne.
Likt Milja Sarkolas fadersmord Perheenjäsen utnyttjar Traumaruumis det autofiktiva, och blir slutligen något mer än verktyget, ett självständigt, rörande och skakande konstverk.