Mord som filosofisk förlösning
Än en gång fyller Woody Allen vardagen med äkta angst, svart komik och livets skrämmande slumpmässighet.
Manus och regi: Woody Allen. Foto: Darius Khondji. I rollerna: Joaquin Phoenix. Emma Stone, Parker Posey, Jamie Blackley, Betsy Aidem, Ethan Phillips.
Vitsord:
Den fortfarande otroligt produktive Woody Allen har som vi vet under årens lopp även gjort utflykter till brottets och mordfallens värld. Senast i de i England gjorda Match Point och Cassandra’s Dream. Men i Irrational Man är drivkraften inte passioner eller pengar utan ett filosofiskt styrt diktat som leder till livsberusning och existentiell klarhet.
Protagonisten är filosofiprofessorn Abe Lucas (Joaquin Phoenix) som anländer till ett college i Rhode Island. Ryktet har föregått honom och förväntningarna är stora, inte minst bland kvinnliga elever och kolleger.
Men trots att Abe har karisma och motsvarar sitt rykte är han en desillusionerad och blockerad man. Han talar om Kant, Kierkegaard, Heidegger, Husserl och Sartre samtidigt som han hävdar att filosofin är tom retorik och verbal masturbation som inte kan förklara livets meningslöshet och slumpmässighet. Man minns att Allen brukade skämta att han själv läste Kierkegaard och Freud bara för att komma nära brudarna.
Ändå dras kvinnorna till Abe, kanske i hopp om att få honom på andra tankar. Både lärarkollegan Rita (Parker Posey) som lever i ett olyckligt äktenskap och den pigga och alerta eleven Jill (Emma Stone) trots att hon har en gullig pojkvän (Jamie Blackley). Abe försöker hålla distans inte bara på grund av anständighetsskäl utan för att han blivit impotent. Med Jill utvecklar han ändå ett förtroligt förhållande till pojkvännens förtret.
Under en restaurangmiddag råkar Abe och Jill höra ett samtal som förs från bordet bakom dem. En olycklig kvinna som är inne i en skilsmässoprocess berättar för sina vänner att hon av allt att döma blir fråntagen rätten till sina barn. Maken har nämligen lyckats rekrytera en domare känd som en korrumperad karriärist. Både Abe och Jill hoppas att slumpen kunde åstadkomma en annan lösning men utan att avslöja sina planer går Abe längre än så. Med hjälp av cyanid skrider han till verket under en av domarens joggningsturer och kaffepauser.
Abe är inte bara övertygad om att han begått det perfekta brottet utan även ett berättigat mord. Och plötsligt är han en från sina blockeringar helt befriad man. Både kreativt, spirituellt och sexuellt. Med Jill lever han ut ett meningsfullt och lustfyllt liv. Men postmannen ringer som känt två gånger.
I filmen berättar Jill att hon läst allt av Dostojevskij och visst kan tankarna gå till Brott och straff. Eller till Leopold och Loeb-fallet i 1920-talets Chicago med de två begåvade studenterna som hade läst Nietzsche på sitt sätt och som utgjorde förebilder för Hitchcocks Repet. Filmens titel går tillbaka till filosofen och litteraturkritikern William Christopher Barretts bok från 1958 som ville presentera filosofi för i ämnet icke insatta personer.
Woody Allens filosofiska tennisspel är inte lika svart och tragiskt som Match Point och inte lika fantasifullt magiskt som Midnight in Paris. Men hans knappa och precisa berättarstil är tilltalande. En distanserad Joaquin Phoenix och en spontan Emma Stone matchar varandra utmärkt. Än en gång fyller han vardagen med äkta angst, svart komik och livets skrämmande slumpmässighet.