Saltkråkan går under vilken stund som helst
Girlpower sätter fart på Tjechovs över hundra år gamla Morbror Vanja på Tammerfors teatersommar.
Text: Anton Tjechov. Övers.: Staffan Skott. Regi: Yana Ross. Dramaturgi: Marie Persson Hedenius. Scenografi, kostym: Zane Pihlström. Mask: Angelica Ekeberg. Ljus: Mats Öhlin. Kompositör: Antanas Jasenka. Video: Eglé Eigirdaité. På scenen: Gustav Levin, Linda Kulle, Emelie Wallberg, Åsa Forsblad Morisse, Mathias Olsson, Yngve Dahlberg, Eli Ingvarsson, Logi Tulinius, Crister Olsson.
Uppsala stadsteaters gästspel på Tammerfors teatersommar 5.8.
Det är svensk sommar. Fågelsång, varmt badvatten och jordgubbar stora som knytnävar, men också fylla och utdragna familjegräl.
I ett slags vuxenvariant av Saltkråkans sommaridyll har lettiska regissören Yana Ross placerat sin version av Anton Tjechovs tungviktare Morbror Vanja.
Sonja, professorsdottern (underbart taggig och skör Emelie Wallberg), firar födelsedag med att dra en rejäl fylla och några marijuanabloss. Hennes stora kärlek, Yngve Dahlbergs lantsortsläkare Astrov, är en rockig skärgårdsdoktor som kurerar sår genom att dutta lite brännvin. Morbror Vanja (Mathias Olsson) är en ångestfylld, löpningsfrälst medelsvensson i neonfärgade träningskläder, pappa, professor Serebrjakov (Gustav Levin), en mysgubbe, medan hans nya fru Jelena (Linda Kulle) ser ut som hon klivit rakt ut ur ett badmodereportage från 50-talet.
Mycket är annorlunda och överraskande i Uppsala stadsteaters Vatnja som utgör paradnumret på årets upplaga av Tammerfors teatersommar. Föreställningen är utmärkt rollbesatt och präglas av en härlig lekfullhet – en välkommen kontrast till den tungsinthet som i regel brukar karakterisera Morbror Vanja-uppsättningar. I själva verket är det en stor upplevelse att få skratta och ha det roligt med en Tjechovpjäs som annars tenderar drunkna i melodrama.
Talar med samtiden
Uppsala stadsteaters föreställning blir min fjärde Morbror Vanja-uppsättning det här året. Efter två finska varianter som lämnat originaltexten orörd och mig tämligen oberörd är det uppfriskande att se en föreställning som faktiskt vågar föra dialog med samtiden. Bearbetningen leker friskt med Tjechovs språk och teman och talar med författare som Emily Brontë – allt sker i en levande svensk översättning av Staffan Skott.
Två clownartade beachboys, Trugve och Ilja, (på sätt och vis nya roller), bidrar till pjäsen med humor och musikalisk talang – inte sällan ses duon Eli Ingvarsson och Logi Tulinius rocka loss på instrumenten. Föreställningen är försedd med ett stämningsfullt soundtrack med låtar av bland andra The Doors och David Bowie som skådespelarna karismatiskt tolkar mellan scenerna.
Ekokatastrof
Det gamla ryska godset har förvandlats till ett pensionat någonstans i Sommarsverige. Gäster checkar in och ut, alltmedan huvudpersonerna förtvivlat försöker finna en mening i livet med hjälp av sprit, kärlek, föräldraskap och arbete.
Meningslösheten i människans små projekt sätter distriktsläkaren Astrov fingret på i sitt brandtal mot miljöförstörelse – mitt i prick i sin politiska analys och dessutom hejdlöst rolig i Yngve Dahlbergs ivriga framförande.
Det är inte bara familjens Saltkråkanparadis som riskerar gå under av algblomning, en död havsbotten, våldsamma orkaner som slår av strömmen i hela byn. Det handlar om en hel civilisationen som hotas av ekokatastrofer, hungersnöd och rasistiska grupperingar med avsikt att stjälpa demokratin. Varför kan inte människan lära sig av sina misstag, sluta upp med att utarma sin planet? Varför kan inte Vanja ändra på sitt liv, förverkliga sina drömmar, göra sig själv lycklig? Pjäsens personer liksom mänskligheten ser vartåt det barkar och lyfter ändå inte ett finger för att sätta stopp på utvecklingen.
Flickkraft och bromance
Tjechovs pjäs är problematisk ur ett genusperspektiv. Medan männen står i relation till världen är kvinnorna, Sonja och Jelena, främst upptagna med männen. Deras inbördes relation kretsar i själva verket kring tävlingen om en man, den charmige Astrov. Yana Ross ger emellertid kvinnorna och deras relation nya dimensioner. När glamourösa Jelena ger Sonja en "makeover" rymmer maskeradleken något glatt och rituellt, men antyder också Sonjas insikt om sin primära funktion som yta i ett patriarkalt samhälle.
När Sonja griper mikrofonen och river av Lana del Reys Summertime sadness framkallar det inte bara kalla kårar, scenen utstrålar en stor dos flickkraft. Yana Ross ser flickan och all hennes handlingskraft och gör henne till huvudpersonen i Tjechovs drama.
Roande skildrar Ross också homosocialiteten i pjäsen, den löjliga, men gulliga "bromancen" mellan männen i en underhållande fyllescen där killarna tävlar i att tycka synd om sig själva.
Behållningen i Yana Ross uppsättning är detaljrikedomen i regin och alla de roliga, smarta kommentarerna hon skjuter in om vår samtid. Hon förser klassikern med storartade stämningar – inget kan väl bättre förmedla Jelenas olycka än det melankoliska pianosolot hon framför. Det vilar en olidlig lätthet över Ross somriga Tjechovlandskap.